Platt musik

Det finns en intressant likhet mellan det blågröna köpcentret i Grankulla och utbudet av skvalmusik i Radio Vega. Beträffande centret är den allmänna meningen att det utseendemässigt är en total flopp. Dock har jag sedan byggnaden kom till en gång hört någon uttrycka sig positivt om den, men den personen satt i stadsfullmäktige som representant för ett borgerligt finlandssvenskt parti.

I analogi med detta finns det personer som uttalar sig berömmande om flödesmusiken i Radio Vegas oräkneliga pratprogram, men de personerna bär alla namn som Johan Lindroos och Carin Göthelid och är anställda vid bolaget. I och med detta är det obevisat om de alla gånger tänker lika som de säger. Noga taget har de väl förresten aldrig direkt berömt musiken utan snarare framhållit att den baserar sig på undersökningar. Ett svepande påstående, i likhet med det andra argument som brukar framföras som motivering för skvalet: det är datorer som väljer musiken.

Som bekant fungerar en dator enligt det beprövade snabbmatsreceptet garbage in, garbage out. Kännetecknande för datorer är också entotal okänslighet, vilket skulle förklara de till ytterlighet hetsiga och skräniga tongångar som i regel flödar ur radion redan före sjuans nyheter. Vanligtvis får jag lov att snabbt stänga av apparaten. Jag undrar hur en Tu’i Tonga hade reagerat om han i gryningens första timme vandrat in i mitt kök.

Tu’i Tonga hette kungarna på de forna Vänskapsöarna. Det var tuffa herrar, men på sängkanten rätt så spröda. Därför väcktes de varje morgon upp av en tjänares milda fangufangu – näsflöjtstoner av stillsammaste slag. En lisa för själen. Ett socker för kroppen. Dessvärre en värld från Radio Vega.

Kanalen är döpt efter vegamössan, en slags keps med platt kulle. Också musiken som flödar mellan pratinslagen är av plattaste slag. Ingen större skillnad mellan Radiohuset och Godmorgon Svenskfinland, Regional förmiddag och Vegasporten. Mestadels ett flöde skiftande mellan plågsamt och urvattnat, dock med enstaka pärlor mellan gruskornen. Problemet är att pärlorna så fort slits ut. Samma pärlor om och om igen, sällan en diamant av äldre datum.

En morgon för tolv år sedan hörde jag Charles Trenet sjunga La Mer i Radio Vega. Än i dag värmer minnet mitt hjärta.