Säkrar partierna fortlevnaden vid makten genom tyst symbios?

Jag upplevde att Finland fick en riksdag som visade sig vara ovanligt handlingskraftig och som snabbt skapade en regering som på kort tid lyckades lösa de flesta knepiga frågor angående konkurrenskraft, pensionsfrågor, utbildning, hälso- och äldrevård, försvar med mera. Jag kände mig riktigt glad, det fanns äntligen hopp om framtiden för alla barnbarn och barnbarns barn.

Men, så ringde väckarklockan som automatiskt slog på radion och några röster började tala om både det ena och det andra. Mitt glädjerus om en ljus framtid försvann på nolltid och jag insåg att jag var tillbaka i vardagen. Jag hade vaknat upp från min utopistiska dröm till dagens verklighet med politiker som pratar mera och mera men åstadkommer mindre och mindre.

Ibland undrar man om all politisk aktivitet går ut på att först bli invald i riksdagen och sedan se till att man säkerställer omval efter omval efter omval. Jag upplever det också som ganska konstigt att man får sitta i riksdagen i till och med mera än femtio år utan man anses ha blivit jävig och personligen finansiellt beroende av det arvode och pension som man får som riksdagsledamot. Skulle inte en viss rotation vara på sin plats, det hände ju också med presidentämbetet efter att Urho Kekkonen ”styrde” i några årtionden? Borde man också fundera på hur man ska minska partiernas centrala makt över riksdagsledamöterna?

Och sedan maktkoncentrationen, det är inte ovanligt – det snarare uppmuntras – att den politiska toppen samtidigt ska sitta i riksdag, i regering och i partiernas ledning och lyfter väl dessutom lön från alla dessa uppdrag. Jag undrar hur många företag skulle vilja dela sin VD med två andra bolag. Räcker inte detta till så sticker man till Bryssel och får ännu mera betalt och dessutom en lägre skattebörda och antagligen bättre pension. Allt detta är inte bara ett finskt fenomen utan en kronisk trend i de flesta västeuropeiska demokratier.

I allmänna diskussioner hör man kommentarer om våra yrkespolitiker och deras oförmåga att snabbt få till stånd någonting vettigt för att skapa långsiktig stabilitet och trygghet.

Vi får dock också titta oss själva i spegeln som val efter val låter oss invaggas i löften att vi ska få uppleva ”guld och gröna skogar” bara valet är överstökat. Men, så fort valresultatet är klart får vi lyssna på yrkespolitikernas kommentarer att alla svåra frågor nog får vänta fyra år, det vill säga till efter nästa val. Är då fyra år en bra valperiod, en ekonomisk konjunkturcykel är till exempel 6-8 år?

Vårt samhälle förändras allt snabbare och kräver strukturella långsiktiga beslut på många områden. Samtidigt verkar det som om det politiska beslutsfattandet lamslås alltmera, vilket i en yttersta teoretiska förlängning leder till anarki. Borde inte en seriös diskussion föras om hur den politiska beslutsförmågan ska förstärkas? Personligen tror jag att frågor som bland annat valperiodens längd, hur många perioder en person får bli omvald, om samma person får inneha flera nationella förtroendeposter samtidigt finns på listan av frågeställningar.

Målsättningen skulle vara att säkra att våra folkvalda vågar få fram lösningar på långsiktigt kritiska utmaningar för en trygg och stabil framtid. I dag är risken stor att kortsiktigt negativa beslut undviks då de kan leda till att politikerna inte blir omvalda.

Min cyniska misstanke är att alla politiska partier (och politiker) lever i en tyst symbios med varandra för att säkerställa sin egen fortlevnad vid makten snarare än skapa förutsättningar för en handlingskraftig riksdag och regering som långsiktigt gagnar hela samhället.

Tyvärr får jag väl fortsätta att leva i vardagens mardröm ...