Alltid online
Pekka Sauri svarar på alla mejl och sms. Det är viktigt för demokratin.
Händelserna då påverkar mig än i dag. Jag fick ett slags ödmjukhet när jag insåg mina begränsningar, ungdomens omnipotens tog slut, min kapacitet räckte inte till.
Pekka Sauri, 60, småspringer genom stadshusets korridorer. Han är några minuter försenad. Stig på, säger han, sliter av sig kappan och visar sig, till min förvåning, bära gul slips. Med en snabb och otålig handrörelse befriar han sig från denna konvenansens symbol.
– Tänk, här har jag suttit varje måndagseftermiddag och -kväll sedan 80-talet, säger han och pekar mot stadsstyrelsens mötesrum som ligger vägg i väg med hans kontor.
– Kanske man borde skaffa sig ett liv, säger han med ett torrt skratt.
Sauri talar en njutbart nyanserad svenska, som många finlandssvenskar kan avundas honom. Kanske lärarföräldrarnas förtjänst.
– Helsingfors är en tvåspråkig stad och det ska den förbli.
Biträdande stadsdirektören med ansvar för miljö och byggande är garanterat Finlands mest närvarande tjänsteman. Inte bara på stadshuset.
Alltid online
Sauris varumärke är att han alltid är nåbar. Journalisterna får alltid tag på honom för en kommentar och stadsborna vet att han alltid svarar på e-post, sms eller telefonsamtal.
– Jag har, på ett eller två undantag när, alltid svarat på vartenda mejl jag fått, säger han.
Han har över 27 000 följare på Twitter. De har vant sig vid att Sauri varje morgon kommer med sin hälsning.
”Så är det då vår. De första skrattmåsarna har anlänt till Salutorget, ett par dagar tidigare än i fjol. #Helsin- ki”, lyder Sauris första tweet denna morgon.
– Jag försöker skriva en god morgon-tweet varje dag.
De brukar flyga i väg tidigt. Sauri stiger upp senast klockan 6. Utom när han skrev sin senaste bok, då stal han åt sig skrivtid mellan 4 och 6 på morgnarna.
Till morgonrutinen hör också en stavpromenad runt Brunnsparken med hustrun, professor Pirjo Hiidenmaa.
– Det är en viktig stund. Vi hinner avhandla gårdagen och dagens och morgondagens program och jag får ett första intryck av hur det står till med staden. Vad snöläget är, hur trafiken löper.
Ibland varnar han för halkan, en annan gång berättar han att vattnet stigit nästan upp till Salutorget eller att rulltrappan i metrostationen i Hertonäs är i olag.
Fågelobservationerna är inte sällsynta. Sauri har alltid varit en ivrig ornitolog och minsann, har han inte sett en havsörn på Salutorget.
– Demokrati är beroende av kommunikation mellan medborgarna och mellan medborgarna och förvaltningen. Fungerar inte den, då fungerar inte heller demokratin.
Sauri vill att ”maskineriet” är en del av samhället. Inte så att man står i två olika läger.
– Med de nya sociala medierna är möjligheterna till kommunikation i dag bättre än någonsin. Förr nådde jag en person med ett mejl, i dag når jag tusentals med en tweet.
– Det är förstås en försvinnande liten del av alla stadsbor, men vi ska minnas att de som är på Twitter har breda kontaktytor.
Med sina korta meddelanden vill Sauri hålla invånarna ajour med allt aktuellt, stort som smått.
– Jag vill blanda konkreta saker med mera abstrakta som handlar om planer och budgeter. Det är inte en viktig del av mitt jobb, det är mycket mer än så!
En gång Hesabo ...
Om någon person bör kallas Mr Helsingfors så är det Pekka Sauri.
Han föddes 1954 på Barnmorskeinstitutet i hörnet av Fabriksgatan och Jungfrustigen, på den tomt som numera ägs av ryska ambassaden.
– Jag bor två kvarter ifrån, längre än så har jag inte kommit.
Pekkas första fem år bodde lärarfamiljen på Drumsö. Så fick pappa tjänst i Tavastehus och familjen flyttade dit för hela Pekkas skoltid. Morföräldrarna bodde i Tavastehus så det fanns en naturlig koppling till staden.
– Jag fick studentmössan en lördag och på söndagen satt jag mig på tåget tillbaka till Helsingfors. På den vägen är jag.
På måndagen anmälde han sig på sommaruniversitetet för prepkursen i psykologi inför inträdesförhöret till universitetet i juni.
Det kokade inom studentlivet i Helsingfors. Minoritetskommunisterna stod på barrikaderna, man samlades till demonstrationer, i trånga rökfyllda lokaler debatterades Marx och Engels, det skrevs resolutioner, det älskades och det dracks rödvin.
– Det var många i likhet med mig som inte kände sig hemma vare sig i det borgerliga eller taistoitiska lägret.
Vid de tiderna träffade han Heidi Hautala och den några år yngre Pekka Haavisto. Sauri missade dock den gröna rörelsens symboliska födelse i Koijärvi 1979. Aktionen för att rädda fågelsjön samlade splittrade små grupper med miljöaktivister och lade grunden för De gröna.
– Jag skulle ha varit med, men fick just då en förfärlig flunsa.
Sov i spårvagnen
Barnfamiljens vardag i boendekollektivet, studierna, civiltjänstgöringen på Lappvikens sjukhus och utgivningen av tidskrifterna Komposti och Suomi fyllde dagarna. I romanen ” Bättre än sex” beskriver huvudpersonen hur han hade lyckats ”lösa” tidtabellsproblemen. På mor-
gonen gröt och kaffe till familjen, den yngsta till dagis, sedan till jobbet på mentalsjukhusets stängda avdelning, hem via butiken, middag till familjen, kvällssaga för den yngsta och sedan i väg till redaktionen.
Nätterna bestod av en–två timmars sömn. Ibland somnade han stående i spårvagnen och försäkrade för biljettkontrollören att han ännu inte hade hittat på ett ämne för ledarartikeln i nästa nummer, men att den är under arbete.
Kontrollören som hade hört många bortförklaringar hade hittat en som tog priset.
– Nej det blev inte mycket tid över för sömn, och inte mycket fritid heller.
På kyrktaket
Lite tid blev det i alla fall över för upptåg. Sauri och kompisen Teppo Turkki hade fått för sig att den amerikanska skådespelaren och regissören Warren Beatty hade lämnat ef- ter sig ett kamerastativ på Storkyrkans klockstapel när man spelade in storfilmen The Reds. Den trofén måste man bara komma över. Utklädda till jobbare tog sig herrarna upp på taket utan att väktarna fick syn på dem, skruvade loss stativet och bar det skyndsamt till tidningsredaktionen.
– Där visade det sig, lite snopet, att stativet inte tillhörde Beatty utan Yle, som använde det för sina televiseringar från Senatstorget.
På 80- och 90-talet blev Sauri känd för en hel generation nattugglor i Storhelsingfors genom Radio Citys ”Yöradio”. Lyssnare med relationsproblem eller självmordsplaner hörde till standardklientelet som sökte tröst i den lugna empatiska rösten. Snart blev han en självklar nattlig institution.
Företag och organisationer började snabbt anlita Sauri och hans kamrater som talare vid olika jippon. Det gav en lämplig air av progressivitet. Det ena gav det andra. Förtroende- uppdragen började hagla över den unga aktiva mannen. Snart var han ordförande för den gröna rörelsen.
Tills allt plötsligt stannade 1993.
Annus horribilis
– Mamma insjuknade i lungcancer och vi visste att det var obotligt. Vi fick ett barn till. Ordförandeskapet blev en mardröm. Jag försökte bara klara mig en dag i sänder, till nästa.
– Snart blev det omöjligt att tänka längre framåt än en minut i taget. Mamma bodde i Tavastehus och min familj i Helsingfors. I dag är jag glad att jag klarade mig igenom den tiden och att hälsan inte svek mig. Det är en tid jag inte vill ha tillbaka.
Den nattliga tröstaren och terapeuten hade plötsligt själv varit i behov av tröst och förståelse.
– Händelserna då påverkar mig än i dag. Jag fick ett slags ödmjukhet när jag insåg mina begränsningar, ungdomens omnipotens tog slut, min kapacitet räckte inte till.
Den omänskliga takt han hade levt i under nästan tjugo år tillskriver han en överdimensionerad pliktkänsla. Rädslan för att drabbas av skuldkänslor.
Han fick aldrig tacka nej, trodde han.
Sauri avgick som ordförande samma år. Han var så slut att en fortsättning var utesluten.
– Det goda med det som hände var att Pekka Haavisto blev ordförande efter mig. Han var rätt person.
Själv hade Sauri egentligen inte tänkt sig en politisk karriär. Han var nöjd med rollen som grå eminens i den gröna rörelsen. Men i mitten av 80-talet var han redan med i kommunalpolitiken i Helsingfors.
– I åtta år var jag vice ordförande för hälsovårdsnämnden. Det var en bra entré in i politiken. Det är en väsentlig del av förvaltningen och gav bra färdkost när jag 1988 kom med i stadsstyrelsen.
I dag kan Sauri ta det lugnare. Ba- ra ett barn bor hemma, 13-åriga Ilona.
– Det är så mycket enklare än på 80-talet med små barn och ett parti i födslovåndor. Själv var jag ung och oerfaren. Om man inte har lagt sig till med mera erfarenhet när man är över sextio så är något på tok.
Den gamla världsförbättraren och idealisten får ofta frågan om han gett upp sina ideal.
– Nej, men med stigande ålder lär man sig förverkliga idealen i praktiken. Det är ingen idé med en idealism som man inte kan tillämpa i praktiken.
– Absolut. Jag är lycklig och jag har haft en unik chans att bygga den bästa möjliga hemstaden. Helsingfors anses i dag vara en av toppstäderna i världen när det gäller livskvalitet.