Livet efter massakern
Natalie Ringler regisserade pjäsen om hur det gick för bödlarna och offren efter pogromen i Polen 1941.
Den 10 juli 1941 beslöt sig katolska polacker i byn Jedwabne i östra Polen för att mörda sina judiska grannar. Hundratals judar torterades, våldtogs, slaktades och låstes in i en lada där de brändes ihjäl. Bland de mördade fanns flera spädbarn.
De som inte aktivt deltog i utrensningen stod bredvid och tittade på.
Länge hette det att judarna hade mördats av nazister, det officiella Polen ville inte erkänna sanningen. Först år 2001, när den amerikansk-polske historikern Jan Tomasz Gross i debattboken Neighbors levererade fakta om den ohyggliga dagen, tvingades Polen börja bearbeta sin hemska historia.
Några år senare gav den polska journalisten Anna Bikont ut boken Vi från Jedwabne (på svenska 2014) som är en rekonstruktion av händelserna. Bikont intervjuade ättlingar till mördarna och en handfull överlevande vittnen. Dessutom ägnade hon sig inte enbart åt dem som våldförde sig på sina grannar utan pratade även med de katolska polacker som gömde judar under andra världskriget.
Pogromen i Jedwabne var inte den enda sommaren 1941, flera andra byar tömdes också på sina judiska invånare. men massakern i Jedwabne är den mest kända.
Några decennier senare, 196869, var det dags för det som i Polen kallas för den andra pogromen. Då uppmanades judarna avsäga sig sitt polska medborgarskap och lämna landet. Bland dem som hörsammade uppmaningen fanns regissören Natalie Ringlers föräldrar. Som statslösa flyktingar kom de till Sverige som var ett av få länder som välkomnade de polska judarna.
Sitt förflutna gav dessa två polska flyktingar i arv till sin dotter.
– Jag föddes i Sverige men berättelsen om mig börjar i ett helt annat land, i form av händelser som påverkar mitt liv, säger Natalie Ringler.
De polska rötterna och hennes föräldrars, mor- och farföräldrars historia var en anledning till att Natalie Ringler ville sätta upp Vår klass.
– Pjäsen blev för mig ett sätt att förstå mina föräldrar men också mig själv. Varför är jag den jag är?
Vilken sida väljer vi?
Vår klass är skriven av den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek och bygger på Jan T Gross och Anna Bikonts böcker om tragedin i Jedwabne. Pjäsen hade urpremiär i Polen 2008 men inställningen till de judiska pogromerna är delad i Polen. I Sverige blev Vår klass Teater Galeasens största publikframgång och pjäsen har gjort internationell succé.
Natalie Ringler har en teori om varför Vår klass blivit så populär.
– Jag tror att det beror på att pjäsen ger oss möjligheten att i konstens trygga rum reflektera över hur vi skulle bete oss i en sådan situation. Vilken sida väljer vi – är vi bödlar eller offer? Hur skulle du själv välja? – Ja, det är en fråga jag har brottats med hela livet. Nu har jag landat i slutsatsen att den som har lyckan att leva i ett fredligt land är både förövare och offer under sitt liv. Jag har åtminstone hunnit med både rollerna och kan bara hoppas att jag inte varit den värsta av förövarna.
– Men jag tror att ingen på förhand vet hur den beter sig om det blir krig.
Vår klass gav Ringler det nyinstiftade scenkonstpriset Medea. Också juryn tog fasta på det här med att välja sida. Hon ”bryter ner illusionen om ’de men inte vi’” står det i motiveringen till priset.
Även Ringlers ex-man, författaren och regissören Stig Larsson, har offentligt hyllat hennes talang som regissör:
”Och Natalie Ringler, bortsett från att hon i stort sett oavbrutet gjorde mig alldeles vanvettigt upphetsad hade verkligen kvalitet. Hon var bra på det hon var bra på, det vill säga att vara regissör”, skriver Larsson i sin självbiografiska När det känns att det håller på att ta slut.
I samma bok avslöjar Larsson att hans svärmor Ewa lärde honom älska den polska nationalrätten kål.
Natalie Ringler själv säger att hon givetvis är lycklig över pris, fina recensioner och publiksuccé men att hon samtidigt inte är särskilt intresserad av andras reaktioner.
– När pjäsen är klar har jag gjort mitt och jag har inga problem med om folk tycker annorlunda än jag. Det enda som irriterar mig är när folk som sett min pjäs säger ”Oj, vilka antisemiter polackerna är”!
– Vår klass är inte en pjäs om polsk antisemitism, det är en pjäs med ett mycket större ärende.
I tidigare intervjuer har Natalie Ringler definierat sin ambition som regissör som att hon vill sätta upp pjäser som ”gör skillnad”. Begreppet är vitt, erkänner hon.
– Jag har satt upp flera pjäser som inte alls blivit lika omskrivna som Vår klass men som har fått folk att reflektera över vem de är.
– Det är stort tycker jag. Kan jag få någon att se på sig själv utifrån något jag har gjort är jag glad.
Bög i Polen
Ett annat tabubelagt ämne i Polen sysselsätter Ringler. Nu arbetar hon med uppsättningen av pjäsen Bent som ska visas på en teater i Warszawa.
Bent handlar om förföljelsen av homosexuella under Förintelsen och är skriven av Martin Sherman. Pjäsen hade urpremiär 1979 och sattes upp av Åbo svenska teater i början av 1980-talet.
Synen på homosexualitet i det katolska Polen är delad, säger Ringler.
– I städer som Warszawa och Krakow är det inget jätteproblem att vara homosexuell. Men utanför de här städerna är livet svårt för de homosexuella.
– Den polska diskussionen om homosexualitet ser helt annorlunda ut än den svenska men då måste man minnas att Sverige är ett land som nått långt vad gäller jämlikhet. Själv är jag en fanatiker när det gäller allas lika rättigheter.
Polen är populärt
Från att länge ha varit ett land som knappt omnämnts är Polen nu hett, både som turistland och som kulturland. Den nyaste internationella polska succén är filmen Ida som Oscarsbelönades i februari och som tangerar samma ämnen som Vår klass.
Natalie Ringler säger att östrasismen håller på att försvinna.
– Tidigare var Östeuropa en grå fattig massa med billiga rörmokare. I dag finns plötsligt resurser, bland annat för att göra film.
– Polackerna har börjat hävda sin historia. Vi har sträckt på våra ryggar, vi vill berätta och vi vill att ni ska lyssna.