Ett antal belgare fattas?

I början av april uppmärksammar man i Belgien årsdagen av avkriminaliseringen av rätten till abort som blev laglig 1990. Den här påsken tog debatten fart på nytt då den katolska ärkebiskopen i Bryssel monseigneur Léonard under påskdagens högmässa påtalade något han betecknade som ett ständigt återkommande drama, nämligen det som utspelar sig då ett embryo inte är tryggt i en kvinnas livmoder.

I explicita ordalag anspelade ärkebiskopen på ultraljudsundersökningarna och målade upp en scen där ”det lilla barnet” förgäves försöker undkomma ”attacken” för att sedan reduceras till organiskt avfall. Det mest klämmiga budskapet denne katolska kyrkans högste man i Belgien yttrade i nationalkatedralen i Bryssel var uppskattningen om att det skulle finnas invånare för uppskattningsvis en hel stad till, om abortlagstiftningen inte drivits igenom. Ärkebiskopens utspel är medvetet provokativt och chockerande, inte minst för att han konkret uppskattade antalet ofödda barn till över 300 000. För att ytterligare förtydliga allegorin manade ärkebiskopen till respekt för människans embryonalstadium.

Efter bara tjugofem år av laglig abort är de politiska kontroverser som lagstiftningen genererat i färskt minne i Belgien. De som kämpade för att avkriminalisera avbrytandet av en graviditet är fortfarande aktiva debattörer, inte minst för att man betonar att rätten till abort förutsätter att man upprätthåller ett åsiktsklimat där möjligheten betraktas som en självklarhet. Dessutom befarar man att utförandet av aborter kan begränsas rent praktiskt då de läkare som varit med sedan 1990 går i pension.

Ärkebiskopen har anklagats för att vilja återgå till rent medeltida metoder och påmints om separationen av kyrka och stat. Den största invändningen är att själva gestaltningen av temat, i sig oriktig och makaber, objektifierar kvinnan, hennes kropp och dess organ, och att kvinnans frihet och rätt till liv och hälsa nonchaleras.

Det är visserligen ingen nyhet att kvinnors kroppsliga integritet och självklara sexuella och reproduktiva rättigheter ifrågasätts, men ändå förvånar ärkebiskopens försök att med emotionella och helt fiktiva argument få abortdebatten att blossa upp igen. Också på EU-håll märks samma ständiga tryck mot att ifrågasätta eller begränsa aborträtten. Fastän frågan inte direkt är på agendan eller ens en EU-angelägenhet så dyker den upp, om inte annars så i sega plenumdebatter om parlamentets världsförbättrarresolutioner. Det finns en stark underströmning mot social konservatism i sådant som betraktas som samvetsfrågor.

Att en kvinnas kropp tillhör henne och ingen annan är en omständighet som inte nog kan inskärpas. Temat är för de flesta ett obestridligt faktum och inget problem, utom för dem som vill mystifiera tillblivelsen och frånta kvinnan beslutet om tillökning.