Öppna regeringskonstellationer
Alla partier ställer sig in hos Centern med tanke på regeringsförhandlingarna. Centern tiger om sina preferenser.
En plats i regeringen är något alla partier strävar efter. Det är där maktutövningen sker och det är makt och inflytande politik handlar om. Så långt är allt bra. Det som blir besvärligt är att partierna inte är öppna med vilka deras preferenser för regeringsbasen är.
I det här valet är utgångsläget ändå lite annorlunda än det brukar vara eftersom det verkar så klart att det är Centern som blir statsministerparti och leder regeringsförhandlingarna. Centern lär kunna välja vem och vilka man vill samarbeta med. Men partiet berättar inte för oss vem man helst samarbetar med.
Visst, valresultatet är viktigt och det avgör vi väljare. Men när vi lägger vår röst vore det fint, för att inte säga nödvändigt, att veta vilket regeringsalternativ vi då stöder. I dagens HBL reder Torbjörn Kevin förtjänstfullt ut den problematiken.
Avgörandet ligger alltså sist och slutligen hos Centern, som givetvis beaktar både valresultatet och hur väl det går att komma överens om substansfrågorna. Slutresultatet kan sedan motiveras med någondera eller båda.
I fråga om valresultatet ligger fokus på vilket parti som kniper andra platsen. SDP, Samlingspartiet och Sannfinländarna ligger i opinionsmätningarna väldigt nära varandra och det är omöjligt att förutspå vilket av dem som drar det längsta strået. Det är också omöjligt att påstå att det skulle ligga någon automatik i att det näst största partiet landar i regeringen. Men det ligger för partierna själva en viktig symbolik i att komma på andra plats, när den för- sta platsen i det här valet tycks vara omöjlig att uppnå för de flesta.
Nu tävlar partierna alltså om att visa att de har väldigt mycket gemensamt med Centern. Samlingspartiet understryker det ideologiska – båda partierna är borgerliga. SDP pekar på att man ligger nära Centern i många viktiga sakfrågor. Till och med SFP har kommit till att partiets valprogram ligger närmast Centerns, förutom då det gäller värdefrågor.
Två baser är tänkbara. En rödmyllebas, alltså Centern och SDP, eventuellt förstärkt med Sannfinländarna. Eller en borgerlig regering där basen utgörs av Centern och Samlingspartiet. Också i det alternativet är Sannfinländarna en möjlig ingrediens.
De mindre partierna är inte utspelade, trots att Sannfinländarnas Timo Soini helst vill se det så. För Soini vore en regering med tre partier bäst, eftersom det ger hans parti störst makt. Av samma orsak kan de andra vara intresserad av att ha med något eller några av de mindre partierna.
Det är i alla fall klart att SFP kan tänka sig att sitta i samma regering som Sannfinländarna. För Soini är SFP inte heller någon knäckfråga. Övriga partier kan rentav se SFP som en motvikt till Sannfinländarna.
I det här sammanhanget är det bra att påminna om det faktum att SFP:s obrutna och långvariga regeringsmedverkan på närmare 40 år inte enbart handlar om att partiet helst sitter med i regeringen. Avgörande är att de andra partierna vill ha med SFP, det vill säga att par- tiet är nyttigt för dem. Det har SFP visat sig vara bland annat genom att vara lojal med statsministern och det största regeringspartiet. Internt kan det ändå göra gott för SFP att fundera på oppositionsalternativet.
På Centerns partifält verkar rödmyllebasen ha ett stort stöd men å andra sidan är presssen stor på en borgerlig regering eftersom vänstern har krympt så länge. En orsak till att Centerledningen inte vill flagga för något regeringsalternativ på förhand är att det kan leda till färre röster för partiet.
Efter valet inleds regeringssonderingarna och förhandlingarna om programmet. Alla säger med en mun att ett så detaljerat program som man skrev ihop 2011 inte kommer på fråga. Meningen är att partierna först kommer överens om ett så kallat strategiskt program, med de allra viktigaste målsättningarna medan detaljerna sedan ska slås fast i en verksamhetsplan, som uppdateras varje år i samband med budgetförhandlingarna.
Men det verkar redan nu klart att det inte räcker med tre till fem strategiska målsättningar. Troligen kommer regeringspartierna överens om målsättningarna, men också de viktigaste konkreta detaljerna, som nedskärningsbesluten i någon form redan på våren. Annars riskerar de egentliga regeringsförhandlingarna att pågå hela sommaren och det är ingen bra start för den nya regeringen.