Trångt om saligheten
De ortodoxa i vårt land hade inte varit betjänta av de stridigheter som lagt sordin på påskens uppståndelsebudskap. Metropoliten Ambrosius, biskop i Helsingfors, gav i en kommentar i Helsingin Sanomat inför påsken uttryck för sin frustration över att medeltida regler som tillämpas med godtycke tillåts gälla i dagens upplysta samhälle. I stället borde kyrkan enligt Ambrosius uppdatera sina ideal och verka för en mer öppen ekumenisk anda. Vad biskopen avser är den schism som han själv förorsakat genom att i liturgin vid en mässa i Uspenskijkatedralen ha bjudit in sin lutherska kollega i Helsingfors, Irja Askola, till altaret och också nämnt henne i sin förbön. Ärkebiskop Leo tillrättavisade honom med att detta inte är tillbörligt. Han lät också förstå att en sådan ynnest inte tillåts en kvinna. Ärkebiskopen har därför anmält metropoliten till högre ort, det vill säga till heliga synoden i patriarkatet i Konstantinopel.
En annan – om möjligt ännu mer upprivande – episod visar hur den ortodoxa kyrkan verkar i en egen sluten verklighet. En av kyrkans präster, Kuisma Suopela, gifte om sig efter att ha blivit änkling. För tilltaget blev han avkragad, det vill säga fråntagen sina prästrättigheter. Riksdagens justitieombudsman som prövat fallet anser att frågan är kyrkans interna angelägenhet. Han får mothugg av professorn i arbetsrätt Seppo Koskinen som hävdar att frågan faller inom ramen för lagen om likabehandling som trätt i kraft vid årsskiftet. I ett demokratiskt samhälle som värnar om mänskliga rättigheter kan inte en kyrka ha sina egna regler. Den har en skyldighet att anpassa sig till samhällets normer, motiverar Koskinen.
Också den lutherska kyrkan har haft en tendens att reagera väl sent och till och med alltför sent med att ta i tu med frågor som inte tål dagsljuset. Koskinen konstaterar att den lutherska kyrkan efter skandalerna med övergrepp på barn inom den laestadianska rörelsen anpassat sig till gällande krav och inte gömmer sig bakom tystnadsplikten. Inom Borgå stift till exempel har man tagit lärdom av avslöjanden om det som skett i det fördolda och medvetet satsat på nolltolerans i fråga om sexuella övergrepp. Svenska kyrkan brottas med liknande problem. Det senaste i raden i Visby stift där en manlig präst, som fråntagits sina prästrättigheter efter att sexuellt utnyttjat två minderåriga i sin församling, välkomnas tillbaka i ämbetet. Det som väckt bestörtning är att den person som är stödperson vid anmälan av sexuella övergrepp också är medlem av domkapitlet som fattat beslutet om att låta nåd gå före rätt. Detta utan pröva mannens lämplighet att verka som präst. Att en kyrklig instans fattar beslut i egen sak lämnar en del övrigt att önska.
Denna likgiltighet inför lagen har likheter med tigandets kultur inom kyrkliga kretsar i Finland men också med maktfullkomligheten i den ortodoxa kyrkan.
Incidenter som dessa prövar kyrkornas moraliska och teologiska trovärdighet.
Den lutherska kyrkan har haft en tendens att reagera väl sent och till och med alltför sent med att ta i tu med frågor som inte tål dagsljuset.