Oppfinnar-Jocke och Alexander Lukas
Risto Uimonen: Juha Sipilä - Keskustajohtajan henkilökuva. Minerva Kustannus Oy. 431 sidor.
Om en politisk kommentator för fyra år sedan hade hävdat att Juha Sipilä nog blir Finlands statsminister 2015 hade reaktionen varit medlidsamma småleenden och uppmaningar att byta karriär.
Själv erkänner jag att jag knappt visste vem Juha Sipilä var när han i april 2012 meddelade att han ger sig in i kampen om Centerns ordförandepost.
På partikongressen i Rovaniemi besegrade Sipilä sedan klart sina medtävlare. Han ledde Centern till ett hyfsat resultat i kommunalvalet och i takt med att regeringspartierna drog krokben för varandra började partiets gallupkurva peka spikrakt uppåt. Riksdagsvalet återstår, men ingen ler i dag medlidsamt om man säger att Sipilä nog blir statsminister.
Vad hände? Det försöker Risto Uimonen reda ut i sin färska bok om Centerns stjärnskott. Sipiläs kometartade karriär förbluffar också Uimonen trots att han som före detta chefredaktör för tidningen Kaleva är väl insatt i partiintrigerna i Centern i allmänhet och den mäktiga Uleåborgskretsen i synnerhet. Han upprepar nästan irriterande ofta att det handlar om ett helt sensationellt händelseförlopp.
Hur och varför Sipilä efter en framgångsrik karriär som företagare beslutade att satsa på politiken beskrivs ingående och en enkel förkla- ring till att det gick vägen ges också. Sipilä var rätt man på rätt plats vid rätt tidpunkt och hade dessutom en god portion tur i bagaget.
Jag får bilden av en man som är en kombination av Oppfinnar-Jocke och Alexander Lukas. Också i privatlivet har Sipilä varit lyckosam, ända tills han den 17 februari i år drabbades av den största av alla förluster, förlusten av ett barn.
Bokens utläggningar om de politiska förvecklingarna under valperioden känns onödigt detaljerade, även om de belyser hur Sipilä fungerar som politiker. Han är aktiv men anspråkslös och kompromissökande över partigränserna, men det visste vi redan. Kapitlen som berättar om människan Juha Sipilä, om uppväxten och umgänget, är intressantare eftersom de ger ny information.
Uimonen ägnar stor möda åt att förklara Sipiläs religiösa inriktning. Sipilä har fått stämpeln laestadian och det ser han, och tydligen Uimonen också, som problematiskt för att man ofta sätter likhetstecken mellan laestadian och gammallaestadian.
De ytterst värdekonservativa gammallaestadianerna är en maktfaktor i Uleåborgs valkrets. De har traditionellt röstat på Centern och haft inflytande över partiets kandidatlistor. Sipilä har rötter i en mer frisinnad gren av laestadianismen, men vill inte placeras i den boxen heller, trots att slutsatsen av många och krångliga formuleringar är att det är där han de facto finns. I Centern av i dag borde det inte, åtminstone inte av partiets kandidatbukett att döma, vara något problem att höra (eller inte höra) till vilken som helst religiös inriktning, så man frågar sig varför herrarna krånglar till det.
Det är ett kritiklöst hyllningsporträtt Uimonen tecknar. Varken han eller de han intervjuat för boken har ett ont ord att säga om Sipilä. Det är möjligt att det inte finns ett ont ord att säga, men trovärdigare hade det varit att vara sparsammare med superlativerna.