Ett explosivt måleri i trä
Han är oss välbekant sen fyrtio år, målaren och skulptören Pauno Pohjolainen. En trägen och kunnig konstens hantverkare i Guds örtagård.
Mandolinmannens resa Retrospektiv utställning på Didrichsens konstmuseum. Till 9.8.
Nu blickar Pauno Pohjolainen tillbaka över sina fyra decennier och ställer fram en retrospektiv långkörare i Didrichsens konstmuseum. Utställningen upptar sextio verk med exempel ur hela hans produktion.
Ur de gångna åren finns det mycket att betrakta, det började med måleri som med åren tenderade att bli allt mer tredimensionellt tills det svällde ut i praktfull skulptur. Så kom det sig att Pohjolainen är målare och skulptör i samma person.
I början av åttiotalet dök Pohjolainen och några jämgamla vänner från Kuopio upp i vår konst med en sällan sedd expressionistisk styrka. De blev ett fenomen och man började strax tala om ”expressionisterna från Kuopio”.
Intressant nog skedde det här vid samma tidpunkt i början av åttiotalet som en ung falang kvinnliga konstnärer etablerade sig i huvudstaden. Åttiotalet var decenniet då en ny frisk våg vällde in över vår konst. De kvinnliga målarna befann sig i huvudstaden medan de manliga expressionisterna kom från landsorten.
Av den grupp på fyra, fem målare från Kuopio som då intog scenen är Pauno Pohjolainen (f. 1949) den som har avsatt det djupaste spåret i vår konst. Han har under decenniernas lopp regelbundet etablerat sig som en produktiv och nyskapande skulptör och hans monumentala verk har upprepade gånger funnit sin väg till det offentliga rummet. Han mottog Ars Fennica-priset 1997.
Blixtrande debut
Den expressionistiska gruppen från Kuopio kom in som ett välbehövligt alternativ till den trångsynta socialistiska realismen som totalt hade dominerat vår konst under sjuttiotalet. De unga konstnärerna bröt med realismen som krävde arbetarskildringar och bjöd i stället på inlevelse och styrka i både färg och form. Deras konst formligen sprängde sönder den totalitära realismen. Det handlade helt enkelt om att en ny och obelastad generation svepte in i vår konst.
Pauno Pohjolainen liknade för sin del mest ett blixtnedslag då han debuterade 1981. Den starkaste missionen för honom var att befria mål- ningen från yttre tvång, att inte underkasta sig några formella eller geometriska axiom utan slunga ut kompositionen i det fria så att den fann sin egen form.
I den meningen var Pohjolainen från början anarkist i sin utövning. Han var i lika hög grad påverkad av Malevitj som av Frank Stella och han syftade därmed ut över den materiella begränsningen mot ett immateriellt och, såsom det skulle visa sig, mot ett andligt uttryck.
I den här processen var det också nödvändigt att rent fysiskt ge målningen en tredimensionell form, så att den lämnade sina ramar och bröt sig ut ur den trånga kvadraten.
Det märkliga är att skulptören Pauno Pohjolainen fann träet som sitt främsta material. Han utvecklades till en mästerlig timmerman och träsnidare som gjorde snart sagt vad han ville med det böjliga materialet. Oavsett om han använder grov yxa eller sandpapper får han träet att leva, ofta med komplement av metall eller glasfiber. I den meningen är han något av en efterföljare till Kain Tapper och Mauno Hartman.
Sublim höjd
Men till sitt temperament och uttryck är Pohjolainen i det närmaste slavisk, han tycker om kraftiga färger och framför allt om rött, sotsvart och guld. Färgen är helt primär för hans verk eftersom den på ett personligt sätt kompletterar skulpturen och ger den en emotionell klangbotten. Det är väl ingen slump att han har fattat intresse för den bysantin-
ska och ortodoxa kyrkokonsten som på många sätt tonar fram som ett vibrato i hans konst.
I sina yppersta verk framkallar han en märklig illusion av djup och perspektiv som tycks bottna i en andlig tolkning av världen. Den vackra raden av miniatyrskulpturer som finns i konstmuseets källarvåning talar sitt vältaliga språk om hur konstnären genom bön och övning kan äga sitt material och lyfta det till sublim höjd.