Sibelius som vändpunkt
Utställningen om konsten kring Sibelius är slut, men Sibeliusmonumentet står kvar. Och fungerar, av parkerade bussrader att döma, som en populär länk i de rundturer som har till uppgift att bekanta besökare med viktiga knutpunkter i stadens och landets kultur.
Som besöksmål har monumentet rent av blivit så uttjatat, att vi kanske glömmer vilken viktig vändpunkt i konstlivet och konstuppfattningen just detta verk faktiskt är. Här svängde timglaset, tungt och mot mångas motstånd, från patriotisk konservatism till internationell öppenhet och, inte minst, till ett nytt sätt att uppfatta bildkonstens tankevägar.
Monumenttävlingen utlystes 1959, och efter en andra omgång och häftig debatt fick Eila Hiltunen uppdraget i slutet av 1962. Kritiken fortsatte med varierande häftighet ända fram till avtäckningen i september 1967. Man ville ha en porträttlik stod. Till all lycka blev det ingen sibbegubbe.
Hiltunen kallade sitt projekt Passio Musicae, men berättade att hon först hade tänkt ge det namnet ”En saga”, för att alludera till Sibelius tondikt och Gallen-Kallelas akvarell med samma namn.
Denna målning, som tillhör Ainola-stiftelsen, är kanske det främsta försöket i vår konst att i ett bildkonstverk ge en tolkning av en musikupplevelse.
Målningen består av tre delar, ett porträtt av en drömskt inåtblickande Sibelius, en fantasibetonad landskapsbild och ett tomt fält för en konkretisering av musikstycket.
Porträttet är signerat 1894, året efter det tondikten uruppfördes. Landskapet är, trots vissa animala inslag, närmast en abstrakt komposition, långt ifrån vad i den vägen dittills sett dagen i finländsk konst. Idén till tavlan gläntar i själva verket på dörren till den konstsyn som släpper in både abstraktion och symbolik, roten till allt från installationer och spontanism till performance och konceptualism. Men än gick det inte att ta steget ut; Gallén målade inte ens in nottecknen, som han egentligen tänkt, i det tomma fältet.
När monumenttävlingen utlystes var planerna på utställningen Ars 61 i full gång; den öppnades i oktober 1961. Den utställningen brukar betecknas som tröskeln till modernismens slutliga genombrott – och begynnande upplösning – i finländsk bildkonst.
Eila Hiltunen hade dokumenterat sig både tekniskt och formellt redan året innan med arbeten i svetsat järn, huvudsakligen figurativa. I Ars-expon deltog hon med två stålskulpturer. Året därpå följde springbrunnsskulpturen för Finlands Bank, Helsingfors första abstrakta utekonstverk.
Men i tävlingen om Sibeliusmonumentet fick hennes förslag inget pris och inlöstes inte heller. Först efter diskussion och protester ändrade sig monumentkommittén och beslöt inlösa även Hiltunens förslag.
Och tur var det. I omgång två fick enligt tävlingsreglerna endast prisbelönta och inlösta förslag delta.
När slutresultatet kungjordes tog det eld i folket. Sällan har så många haft så säkra meningar om konst. Men Sibeliusmonumentet står där det står, och i dag är det knappast många som skulle vilja byta ut det mot en aldrig så porträttlik bronsgubbe. Det är ett monument inte bara över en tonsättare utan än mer över konstens kampanda.