Minnesbilder från konstfältet

Tuula Arkio har varit en aktiv och central aktör på den finländska nutidskonstens fält i över femtio år. I sina nyutkomna memoarer ger hon oss berättelsen om fascinerande kulturella skeenden och förvandlingar.

Jyviä nokkimassa – Taide-elämää meillä ja muualla Siltala, 2015

Det som formar det finländska konstfältets samtidshistoria är speciellt två fenomen som blivit dess mest etablerade institutioner. Den ena är ARS-utställningarna och den andra är den långa vägen till förverkligandet av Museet för nutidskonst Kiasma. Tuula Arkio (f. 1943) har varit en central figur och ledande aktör inom båda dessa processer under fem årtionden.

Sedan 1960-talet har hon verkat inom samtidskonstens fält både som ung konsthistoriker, kurator och museidirektör, med ett starkt engagemang och med ambitionen att föra den finländska konsten in i internationella sammanhang. I dag är hon eminent emerita, hedersdoktor i bildkonst och styrelseordförande i stiftelsen Pro Arte, där hon fortsätter att arbeta för samtidskonstens synlighet och mångbottnade samhälleliga betydelse.

Arkio kallar sina memoarer för Jyviä nokkimassa, att picka sädeskorn. Här är en direkt referens till den debatt som fördes då Museet för nutidskonst grundades, och de två ledande positionerna gick till två kvinnor. Manliga aktörer på konstfältet såg sig förbigångna och använde i sina protester benämningen ”pärlhöns”, som en nedlåtande beskrivning dels på det kvinnliga könet, dels på museibranschens konsthistoriskt utbildade personal som inte ansågs ha kompetens vad det gällde konstens processer. Historien har påvisat annat, vilket tydligt framgår i de minnesbilder som vi nu presenteras med.

Betonar vikten av nätverk

Det som Arkio främst betonar i sin bok är det stora nätverk av kontakter med konstnärer och museimänni- skor som byggdes upp internationellt genom de stora Arsutställningarna från och med 1960-talets början. Att arrangera stora internationella utställningar av samtida konst var omvälvande i ett efterkrigstida Finland, och en av de väsentliga metoderna för kulturell dialog inom konstvärlden ända in i vår tid.

Att sedan, som kronan på verket, få leda arbetet med den arkitektoniskt utmanande museibyggnaden och etablerandet av en bred verksamhet för samtida konst, är något som få får uppleva. Arkios roll i processerna har krävt balansering av kompetenser, förhandlingsförmåga och klarsynthet.

Det finns få beskrivningar av den finländska samtidskonstens historia och Arkio ger oss inblickar i många detaljerade processer, relationer och professioner. Hennes personliga upplevelser av konsten och konstnärer, av samhälls- och kulturpolitiska skeenden blir en del av finländsk kulturhistoria. De radikala förvandlingar som skett de senaste femtio åren har ackumulerat mängder av material, arkiv, konstsamlingar och historiska förlopp som bara väntar på fördjupad forskning.