Kiss, bajs och pudel
I det nya numret av Parnasso finns mycket intressant att läsa. Torsti Lehtinen berättar till exempel om hur han lämnade en karriär som lovande ungdomsbrottsling och i stället blev författare och översättare. Tarja Roinila skriver om hur det är att översätta Thomas Bernhard och söka ett finskt ord för Verstandeserschütterung. (Förståndsskalv, skulle vi kanske säga på svenska, eller hjärnbävning?)
Kaisa Neimala inventerar repertoaren av gargantuansk anal- och sekrethumor i samtida finsk barnlitteratur. Jag undrar som Neimala vilka syften författarnas entusiasm för den här motivkretsen egentligen tjänar. Snor som dippsås, hur läckert är det och för vem?
”Vuxenläsare med analytiska böjelser kan undra över mot vem den satiriska udden är riktad. (...) Kanske man vill att barnen redan i ABC-åldern skall lära sig att inte vara konventionella?”
I Neimalas text finns en besinningsfullt finstilt kritik mot den här trenden:
” (...) vuxna övertar barnens egen humorgenre och börjar skriva sina superkreativa unga läsare – med förmåga att brista i skratt vid varje prutt och glädjas åt minsta skymt av fram- och bakstjärt – skämten på näsan.”
Jag skulle formulera saken mera aggressivt: Låt barnen ha sitt roliga för sig, och skriv som vuxna i stället för att göra vad som helst för att ställa er in hos barnläsarna! Vuxnas analhumor är bara motbjudande och korkad, alltid, också när humoristen uppträder som den förfärliga figuren ”Barnet Inom Oss”. Den klottiga kroppen är ett ofrånkomligt imperativ för oss alla, och det är minsann inget som barn behöver lära sig, lika lite som de behöver lära sig att bli okonventionella.
Ren kan göra pudel!
Av någon anledning gick mina tankar till Neimalas artikel när jag på påskaftonen inhämtade att landets största dagstidning Helsingin Sanomat utlyst en omröstning där läsarna fick föreslå roliga öknamn för esterna. Det här var väl en kul grej, eftersom finskan redan har öknamn på svenskar och norrmän? När Estland ännu var en del av Sovjetunionen och finska turister åkte över till Tallinn uteslutande för att supa, byta till sig billiga rubel mot strumpbyxor och sen supa mera, kallade ju dessutom esterna oss för ”porot”, renar.
HS påskmuntration utföll inte väl. I stället för med godmodig grannironi eller språkliga vitsigheter reagerade läsekretsen dels med en störtsjö av smaklösa invektiv mot personer från vårt södra grannland, dels med bestörta kommentarer om att detta var uppvigling till rasistiska påhopp.
När Estlands president Toomas Hendrik Ilves ombads kommentera saken, meddelade han avmätt att han ”saknade ord”. Det gjorde däremot inte mina Facebookvänner. ”Vår största dagstidning frågar oss hur vi fiffigast ska håna våra grannar. Jag skäms att längre visa mig bland folk,” skrev en på finska.
Själv var jag inte förvånad, bara illa berörd. Att Helsingin Sanomat lika känsligt som de finska barnboksförfattarna ovan lärt sig sniffa sig fram till de lägsta och primitivaste skikten av sina läsares motiv kom inte som en chock. Aversioner och fördomar gentemot invandrare, gentemot finlandssvenskar och andra minoriteter, kulturell nationalistisk fundamentalism som bygger på stereotyper, blind beredskap att hänvisa alla andra än finskspråkiga infödda finnar till kategorier av oönskad eller åtminstone underlig ”annanhet” (som inte finns bland de läsare man vänder sig till) – allt detta har börjat frodas i skarvarna mellan inslagen av ansvarstagande och vuxen journalistik.
”Pahoittelen jutun aiheuttamaa mielipahaa lahden molemmin puolin,” twittrade chefredaktör Kaius Niemi straxefter att tävlingen avblåsts: ”Jag beklagar att detta väckte förargelse/gjorde folk ledsna på båda sidor om viken”. Och så i torsdags lade han sig, något styvt men hedervärt, i den position som på svenska kallas att ”göra en pudel”. Det betyder att entydigt be om förlåtelse för att man själv gjort fel, i stället för att antyda att andra reagerat ledsamt på ens förment harmlösa avsikter.
Hädanefter, skriver han, ”kommer också de möjliga problem med texter som är avsedda att slå an en lättsammare ton att före publiceringen ses över tillräckligt noga och av tillräckligt många ansvariga personer.” Dessutom lovar han att HS ”också framöver kommer att försvara samhällets värdepluralism (moniarvoinen yhteiskunta) och minoriteternas rättigheter”.