Fantastisk Symphonie fantastique

Radions symfoniorkester. Dirigent: Leonard Slatkin. McTee, Hindemith, Berlioz. Musikhuset 10.4

De få gånger Helsingforsorkestrarna engagerar en så kallad världsdirigent kan det vara en idé att spara in på solisten. Denna gång torde det åtminstone ha varit fallet, samtidigt som ett välbalanserat program självfallet inte behöver innehålla en solokonsert.

70-årige amerikanen Leonard Slatkin hör till de dirigenter man kanske kunde placera snäppet under absolut världsklass, men som ändå hör till den internationella eliten. En del av fredagens publik var sannolikt med när han senast dirigerade RSO för 35 år sedan och få som var med nu lär glömma det fantastiska framförandet av Berlioz Symphonie fantastique.

Och här skall även orkestern ha en eloge modell större. Jag hörde samma stycke för två veckor sedan i Stockholm i ett sanslöst häftigt framförande med de lokala Radiosymfonikerna under Daniel Harding och denna version behövde sannerligen inte skämmas för sig i jämförelse.

Alla instrumentgrupper gjorde sitt yttersta och man kan framförallt lyfta fram träblåsarna, som med besked spelade ut hela det uttrycksmässiga register man förknippar med den här musiken. Slatkin, som dirigerade stycket utantill, un- derströk samtliga väsentliga expressiva gester utan att för den skull gå till självsvåldiga emotionella överdrifter och helhetsdramaturgin satt som gjuten.

Skojiga symfoniska metamorfoser

Symphonie fantastique (1830) är ett av de radikalaste verken genom tiderna och även om klangspektrat vad ren och skär originalitet beträffar denna gång av naturliga skäl inte kunde jämföras med det en periodinstrumentorkester åstadkommer fanns det en hel del att beundra i Slatkins läsning. Energimängden var enorm från första tonen till den sista och precisionsmässigt fanns det inte mycket övrigt kvar att önska.

Samma gällde även i Paul Hindemiths hejdlöst skojiga Symfoniska metamorfoser över teman av Carl Maria von Weber (1943), som Slatkin och de mäkta schvungfullt spelande RSO-musikerna gjorde med all den rytmiska élan och klangliga pregnans man bara kan tänka sig.

Att inleda med sin äkta hälfts komposition kan tyckas småsuspekt, men Cindy McTee (f. 1953) hade en betydande karriär innan hon gifte sig med Slatkin och det enda felet med hennes knappt sex minuter långa, enormt svängiga stycke Circuits (1990) var att det var alltför kort. John Adams var den spontana referenspunkten, men McTees orkestersats är intrikatare samtidigt som tilltalet föreföll amerikanskt i ordets allra bästa, stilistiskt öppna bemärkelse.