Isac Elliot tar idolrollen med ro
Varje bild Isac Elliot lägger ut på sitt instagramkonto får hundratals kommentarer. Direktkontakten via sociala medier är viktig för symbiosen mellan idolen och hans fans.
Det är en dimmig söndag kväll och asfalten utanför Nosturi är täckt av glitter. Här ligger också en salig röra av kexpaket, saftburkar och snabbmatspapper som arrangörerna strax städar upp. Tiotals flickor har övernattat utanför konsertlokalen, i fem grader och regn, för att vara de första som släpps in när dörrarna öppnar. Då gäller det att rusa fram och reservera plats i första raden framför scenen – närmast Ikke.
Instagramkärlek
Glittret på asfalten kommer från sminket de dekorerat ansiktena med. En kärleksförklaring, en festmålning. Ett dygn före konserten uppdaterar föremålet för deras beundran – Ikke, Isac Elliot, Isac Lundén, @isacelliot – sitt Instagramkonto, med en bild på sig själv från Emmagalan tidigare i vår. ”See you at Nosturi tomorrow. Let’s celebrate”, skriver han. 24 147 följare gillar inlägget. 976 kommenterar: – Åh du är så perfekt! – Älskar dig! – Du passar så bra i kostym! – Vi ses i morgon! Samtliga kommentarer åtföljs av emoticons, de
flesta i olika variationer av hjärtan. Den där lyckliga smilgubben med hjärtan för ögonen är välanvänd. Många har en profil som heter Ellioteer eller Isacsgirl eller någon variation på det. Fansen talar flera olika språk: finska, svenska, engelska – och många norska: ”Verdens finaste gutt! [hjärtögon hjärtögon hjärtögon]”.
Inne på Nosturi är det mörkt och fansen står stadigt på sina platser. En eller två pojkar syns i publiken, annars är det tonårstjejer, främst i högstadieåldern men också en del yngre och äldre än så.
– Han är så trevlig mot sina fans. Han svarar på Twitter och Instagram, han har konstant kontakt med oss. Så gör inte Robin. Ikke berättar alltid för sina fans hur viktiga de är för honom.
Så förklarar trettonåriga Naomi Mensa Abrampah, Janika Kuuva och Eveliina Viljanen samt sjuttonåriga Mila Kosonen och nittonåriga Jutta Lehto sin besatthet. De har blivit ett tight kompisgäng via just Isac Elliots konserter som de går tillsammans på.
– Man har fått se att han också är en helt vanlig kille. Han verkar ha fötterna på jorden.
– Och han har en så fin familj omkring sig som stöder honom, de är alltid med.
Lehto och Kosonen visar upp sina Isac Elliotinspirerade tatueringar: en sirlig text med orden ”Dream big” – en av Isac Elliots låtar och också namnet på dokumentären om honom. Dagen innan har tjejerna varit i Kauhajoki på konsert. – Vi körde hit genast efter, säger Kosonen. Det betyder många timmar i bilen och ett halvt dygns väntan utanför konsertlokalen inför nästa konsert. Kosonens stämma är hes.
– Jo jag är förkyld, jag har 39 graders feber men det här missar jag inte.
Hon har varit på över 20 av Isac Elliots konserter, Lehto på 42, i städer över hela Finland och i flera andra länder. Det måste gå en hel del pengar för er, till konsertbiljetterna och resorna?
– Jo, och skoldagar också, säger Janika Kuuva. Men många i min ålder får ju aldrig uppleva något så här häftigt.
Glittersmink och gosedjur
Tiden för showstart närmar sig och strålkastare i olika färger sveper över publiken som ger ifrån sig ett öronbedövande tjut. På en skärm på scenen visas snabba klipp inte av Isac Elliot, utan av fansen: tjej efter tjej med beundrande blick riktad mot en scen, bilder tagna på konserter under de två senaste åren. Sedan visas en digitalklocka med stora, röda siffror som räknar neråt, som sekundvisare mot en bomb: tio, nio, åtta, sju... och mycket riktigt, salen exploderar. Isac Elliot äntrar scenen och det är knappt så man hör musiken för alla rop från publiken.
Det är varmt i publiken. Flera flickor svimmar. De bärs bort av säkerhetsvakterna som håller ett konstant vakande öga på de främre raderna där de ivrigaste fansen står. Det är de som är glittersminkade, som har ”Ikke” textat i pannan, som har hjärtformade skyltar och kastar gosedjur och godis på sin idol. När konserten satt igång är främre delen av publiken ett hav av lysande telefoner som visar upp konserten i miniformat – upplevelsen ska fångas på både bild och video för att kunna återupplevas senare. Längre bak i salen är det lugnare, här står de yngsta fansen – en del sitter på sina pappors axlar.
Isac Elliot behöver inte säga mycket för att få igång publiken. Uppmaningen ”Alla sjunger med
nu” är nästan mera som ett konstaterande – publiken sjunger självklart med. De kan alla låtar, från båda skivorna, utantill.
Svårt att förstå
När vi träffar artisten hemma i familjens egnahemshus i Esbo är det betydligt lugnare. Det är en avslappnad fjortonåring som tar emot HBL – väluppfostrad med fast handslag. Vi sätter oss i vardagsrummet och pappa Fredrik Lundén serverar kaffe men låter annars Isac sköta intervjun själv. Något annat skulle inte heller behövas – det är en medievan ung man vi har att göra med.
Men fansens uppfattning om att han är en vanlig kille med fötterna på jorden känns inte helt fel. Han uppger själv att hans dagar ofta ser ganska vanliga ut: det är skola, läxor, fotbollsplanen, häng med kompisar.
Andra dagar blir det sedan någon intervju eller en konsert efter skolan. Och många veckor har förstås gått till att turnera.
– Jag skulle säga att jag missat ungefär halva skolåret. Klart det är svårt att hänga med ibland. Men det har gått bra ändå, pappa hjälper mig och jag har okej betyg.
Pappan är förutom utbildad speciallärare också med sin musikerbakgrund aktivt med i Isacs vardag och karriärutveckling. Det är närmare tre år sedan det hela började, i en källarstudio hos en bekant. Det hade redan tidigt blivit klart att Isac kunde sjunga, han var med i pojkkören Cantores Minores några år och även i ett par musikaler på Svenska teatern. Men med tiden vaknade intresset för popmusik och en dag spelade han och hans pappa in ett par låtar och sände dem till några skivbolag.
– Vi väntade oss inget svar utan hoppades mest på att få lite feedback. Men inom 24 timmar hade alla skivbolag svarat.
Valet föll på Sony och där har han stannat. Isac Elliot är glad att skivbolaget Sony vågade satsa på en tonårsartist som sjöng på engelska och inte på finska, det har öppnat dörrarna till den utländska marknaden. Senaste erövring är Turkiet, och så pågår ett hårt jobb för att pröva på också den amerikanska marknaden.
– Min publik är alltid ivrig. Jag hade just en konsert på en Sverigebåt där platserna var slutsålda, och 80 procent av biljetterna hade sålts åt under 18-åringar. Det var galet, och jätteroligt.
Men överlägset störst är Isac Elliot för tillfället i Norge. Där är konserterna av arenastorlek.
– Det sägs att jag är större än Justin Bieber i Norge, vilket jag inte fattar. Jag menar, jag lever ju med mig själv varje dag, ibland är allt det här svårt att förstå.
Pengarna som kommit in säger han att han inte rört: de har alla sparats och hans mamma har hjälpt honom att köpa en lägenhet.
– Där ska jag bo sedan när jag flyttar hemifrån. Men just nu bor jag ju här hemma och behöver inga pengar. Jag gör inte det här för pengarnas skull, jag skulle göra det gratis.
Han talar mycket om vikten av att han har ett bra team omkring sig. Inte bara bra låtskrivare, utan managers och producenter han litar på. Och om hur viktiga hans föräldrar varit i processen.
Om framtiden är det svårt att sia men Isac Elliot verkar vilja fortsätta så länge det är roligt.
– Man kan ju inte börja göra tonårsmusik när man är 25, fansen lever ju på att man är i samma ålder, att man kunde vara deras vän. Men publiken växer med dig. One Direction håller ju ännu på.
Hundarna Lasse och Fifty avbryter intervjun några gånger genom att hoppa upp i både fotografens och intervjuobjektets famn. Vi går ut på gården och Isac visar sin longboard och basketställningen, två sysselsättningar som tar upp den fritid han har med vännerna. Vad har ändrat mest under de två senaste åren, sedan första skivsläppet?
– Min röst, så klart, men så har jag förstås blivit bättre på att uppträda också.
Men i ditt vanliga liv? Går det att skilja åt Isac Lundén och artisten Isac Elliot?
– Visst. Men nog är jag hela tiden mig själv, inte kan man vara någon annan, vara fejk.
Det sägs att jag är större än Justin Bieber i Norge, vilket jag inte fattar. Jag menar, jag lever ju med mig själv varje dag, ibland är allt det här svårt att förstå. Isac Elliot popidol
Livsberikande
Men tillbaka till fansen. Vad är det som händer med en ung människa som plötsligt börjar lägga största delen av både fritidstimmarna och veckopengen på att följa en popidol från konsert till konsert? Janne Poikolainen doktorerar vid Helsingfors universitet med avhandlingen Musiikkifanius ja modernisoituva nuoruus, om ungdomskultur och populärmusik och fankulturen som byggts upp i Finland sedan 1950-talet. Han säger att det fortfarande finns många gemensamma drag med hur fankulturen såg ut då, men att mycket också har ändrats.
– Fankulturen kan handla om att hitta gemenskap, om att utforska sin egen sexualitet genom ett avlägset kärleksföremål, om uppror och revolt, om att hitta förebilder.
Det finns förstås stora variationer mellan både individer och artister. Men han påpekar att skillnaden mellan flickors och pojkars fankultur inte är så stor som man kunde tro av den offentliga diskussionen.
– Förstås utformas en del artister främst som flickfavoriter, vilket kan göra tröskeln högre för en pojke att komma ut som fan av rädsla för att bli stämplad som feminin. Men så är det stor skillnad på hur man talar om fankulturen, att stämpla unga flickors idoldyrkan som en dålig sak har rötter som går tillbaka till 1950-talet.
Poikolainen menar att synen på unga flickors idoldyrkan som huvudlöst flockbeteende och ohälsosamt dyrkande främst har att göra med könsstereotypier och en allmän samhällelig syn på kvinnan som emotionell och irrationell varelse.
Som historieforskare ser Poikolainen att barns och ungas idoldyrkan orsakat oro hos föräldrar och vuxna ända sedan 1950-talet, men understryker att det aldrig funnits grund för någon djupare oro.
– Förstås finns det individuella överslag och extrema fall, men de är sällsynta och då handlar det ofta om något annat än bara fankulturen.
Det är förstås inte bra om idolen tar över ens liv och det hela stör ens sociala interaktioner, men ofta är det tvärtom: fankulturen ger vällust och glädje.
– Den skapar och stärker vänskapsband och berikar det sociala livet.