Saltkråkanliv i storstaden
Alltid blir det inte som man har tänkt sig. Ibland blir det bättre. När den finländska familjen NymarkKjellberg skulle bosätta sig i Stockholm var det omöjligt att hitta hyresbostad. Det blev ett hus på en holme i stället. Att båtpendla är inte så tokigt.
STOCKHOLM Det är som hämtningar brukar vara: Återseendets glädje i kombination med en gnutta besvikelse över att dagens lekar med kompisarna är över. Pappa Mikko Kjellberg hjälper 6-åriga dottern Alva Nymark att plocka med sig det hon behöver från sin knagg i förskolans tambur. Ryggsäcken? Ja. Och flytvästen!
För även om familjen bor bara drygt sex kilometer nordost om Stockholms centralstation behöver Alva båtskjuts för att komma hem. De bor på Tranholmen, en ö i Lilla Värtan med Lidingö på ena sidan och Danderyd och Stockholm på den andra.
Falkstigen, Ugglestigen, Måsstigen och – förstås – Transtigen. På holmen av motsvarande storlek som stadsdelen Gamla stan, är motortrafik inte tillåten. Inte finns det vägar heller utan enbart bredare stigar. Här bor ungefär 120 familjer och hela en tredjedel av invånarna är barn. Husen är ofta sommarstugor som byggts till på höjden eftersom ytan är begränsad till 90 kvadratmeter per våning.
Daghem på pråm
Alva springer in på gården, ber att få en smörgås och vill sätta sig på trappan för att mumsa. Sen får hon bråttom, upp i ett träd ska hon. Hon sliter av sig strumporna. – Jag älskar att klättra. Koltrasten friar och än har rådjuren inte haft intresse av blåbärsriset på tomten.
Egentligen var det meningen att hon och hela familjen på fyra personer skulle bosätta sig i stan. I en lägenhet, vid en gata, invid service.
Mamma Penny Nymark och pappa Mikko Kjellberg kommer båda från Borgå, har bott i centrum av Helsingfors och flyttade till Stockholm från Maastricht i Nederländerna. Det är på grund av Nymarks jobb de flyttar. Hon forskar i toxikologi och har nu plats vid Karolinska institutet.
Men att hitta en hyresbostad i Stockholm är både svårt och dyrt och desperationen steg. De letade i månader och en dag dök huset upp.
– Det är det bästa som har hänt oss, säger Penny Nymark.
Hon jämför med Astrid Lind- grens Saltkråkan, skärgårdsidyllen som kan bjuda på lite spänning, men stor samhörighet.
Och på tal om det ska vi hämta Tjorven, eller kanske är det Stina, nej, Nikola Nymark heter lillasyster, 3 år. Vi öppnar grindarna – och går ombord. Det här dagiset finns på en pråm. Annan lämplig byggnad för daghemsverksamhet på ön saknas, har byggnadsnämnden konstaterat, och i väntan på ett hus får naturaförmånen vara fin havsutsikt om än lite gung ibland.
Fast så pass lite är det att bland det första Nikkola säger när hon kommer är att hon ska gunga. Rutscha och gunga.
Ladda om
M/S Ballerina angör bryggan. Klockan är strax över fem och ungefär en timme tidigare har Penny Nymark stängt datorn på jobbet, tagit buss till Ropsten och stigit ombord. Själva båtresan tar en kvart och det bjuds på kaffe och framför allt prat med någon av grannarna.
– När jag sätter mig på färjan töms huvudet direkt och det känns som om jag skulle åka på semester varje dag.
Det är klart att det inte alltid är så idylliskt. Logistiken är det mest krävande. Det är stressande att fastna i trafiken och missa färjan just den dag när hon ska hämta Nikola. Ballerina går bara sex gånger per dygn.
Och har man ett sent möte i stan, vill träffa vänner eller gå på restaurang är enda möjligheten att åka egen båt. Eller få skjuts av en granne. Grannsämjan är speciell, kanske av nödtvång. När närmaste affär finns en båtresa bort efterlyser man det man glömt att handla på holmens Facebooksida, och det brukar nappa genast. På samma sätt kan man få hjälp med att ta sig över vattnet om man inte kan åka passa Ballerinas tider.
Färdvägarna hem är många och varierar beroende på årstid. På vintern går en pontonbro över det smalaste sundet till fastlandet och sen blir det buss. Den bron tar Alva Nymark också till skolan.
Vår, sommar och höst gäller det att ta sig med egen båt över. Kjellberg-Nymarks brukar ro och på morgnarna hämtas alla barn med en speciell skolbåt.
Den rakaste vägen in till stan är ändå förbindelsebåten som går över en fjärd och stannar invid en tunnelbanestation. Det är då bara det att den går rätt sällan.
Sedan flytten i augusti har det för föräldrarna Penny Nymark och Mikko Kjellberg inte blivit en enda tumiskväll ute på stan, sådant som de brukade göra när de bodde i Maastricht. Det är ändå som om det spelade mindre roll nu.
– Dessutom finns här fredagspub på somrarna så man behöver inte åka någonstans, skrattar han. Den hålls på frivillig basis i samlingslokalen.
I helgerna säljs det glass och en granne öppnar restaurang i sitt hem. Midsommarfesten lär vara legendarisk.