Vapeninsats behövs alltid för att tvinga upp en ubåt

Finska marinens kontakt med ett okänt undervattensmål för några dagar sedan och den diskussion som följt både ubåtsjakten i Sverige och våra egna motåtgärder visar, hur svårt det ofta är att nå full klarhet om verkligheten bakom iakttagelserna.

Kommendören i.a vid Sveriges sjöstridskrafter, Gustav von Hofsten, har i tidningen Pennan och Svärdet 5/15 (Svensk militärhistoriskt bibliotek), kommenterat ubåtsjaktens basförutsättningar. Östersjöns vatten är bräckt med olika lager av salthalt och växlande temperatur. Detta gör att hydrofonens ekosignal böjs vid skikten och lägesbestämningen blir otillförlitlig. Ekot kan till och med utebli. Havsbottnen liknar dessutom en plöjd åker med sänkor och ryggar, bakom vilka ubåten kan ligga oupptäckt. Dessutom erbjuder skärgårdens farleder otaliga möjligheter att slinka undan.

För att tvinga upp en ubåt för identifiering behövs alltid vapeninsats. I Sverige har man en ubåtsjakttorped som kan avlossas från helikopter eller fartyg. Von Hofsten beklagar att Sverige avvecklat alla sina för ändamålet lämpade helikoptrar. Det andra effektiva vapnet är sjunkbomber fällda från fartyg. Sveriges bomber är föråldrade, från 1930talet. En lyckad insats med sjunkbomb är utomordentligt svår och skulle helst förutsätta en ”sandwicheffekt” med samtidiga bomber ovan och under ubåten. I dagens läge har Sverige alltså otillräckliga resurser för att allvarligt skada och få upp en ubåt. Slutligen frå gar von Hofsten om man med beaktande av politiska skäl verkligen vill ha upp ubåten. Svaret är att om order ges har ubåtsjaktens befälhavare både regler och vilja att handla. Men Sverige måste se om sina vapensystem.

De varningssjunkbomber som både Sverige och nu Finland använt hörs mycket bra i ubåten. Dess befälhavare reagerar enligt honom givna instruktioner i varje enskilt fall.

Jag har personlig erfarenhet av en ubåt utanför Helsingfors våren 1961. Min uppgift som värnpliktig matros ombord på minfartyget Keihässalmi var att avlyssna undervattensljud samt med ekopejling lokalisera en eventuell ubåt. Det var oerhört spännande att plötsligt höra ekosignalens ”svarsping” och sedan följa ubåtens rörelser medan

Både vi och ubåten fick god övning, vilket kanske var meningen. Det hela slutade med att vi avlossade varningssjunkbomber, varefter ubåten gav sig av.

Keihässalmi manövrerade för sjunkbombsinsats. Både vi och ubåten fick god övning, vilket kanske var meningen. Det hela slutade med att vi avlossade varningssjunkbomber, varefter ubåten gav sig av.

Vi övningsfällde en annan gång ett par stora sjunkbom ber, vilka detonerade lite för nära aktern. Smällen var oerhörd och aktern lyfte sig, men ingen skada skedde. Det gav dock en vision av hur obehaglig en sjunkbomb måste vara upplevd i ubåt.

Med tanke på att Finlands försörjning i en krissituation är beroende av sjöfarten är det skäl att upprätthålla våra sjöstridskrafters förmåga att oskadliggöra fientliga undervattensfarkoster. Men det är ingen nytta med att blåsa upp enskilda incidenter och genom oöverlagda och aggressiva uttalande skapa spända lägen. Vi övar sjökrig i Östersjön tillsammans med Nato. Varför inte ta chansen och öva även med andra okända länder när tillfälle erbjuds.