Sanningssägare?

● Nordens senaste litterära stjärnskott KarlOve Knausgård hävdar att det första en man tänker på när han träffar en kvinna är hur det är att ligga med henne. (Podcast Expressen) Han prisar dessutom sitt mod att utmana nymoralismen i de skandinaviska länderna, där han tror sig uppfattas som ”kvinnoförnedrande, sexualiserande och objektifierande av kvinnor”. Men där har han fel, en kulturpersonlighet som han ursäktas nästan alltid för grumliga åsikter och kvinnoförakt. En illustration till fenomenet är SVT:s Kspecial från härom veckan om Stig Larsson, kultförfattare för många yngre manliga intellektuella, däribland Knausgård. I programmet resonerar den sextioårige Larsson, känd för sina pedofila litterära motiv, kring det självklara i att en trettonåring med bröst attraherar män som han. Ingen i medierna reagerar, det är ju bara så charmigt larssonskt att sticka ut hakan! ● Det är här min hjärna kortsluter sig och mitt hjärta börjar blöda. Jag struntar i Knausgårds och Larssons sexuella fantasier, men varför tänker ingen på hur det känns för trettonåringar att höra sånt? Kan det här slags män inte hålla det för sig själva? Måste de framstå som häftigt maskulina sanningssägare på flickors och unga kvinnors bekostnad? Vem försvarar deras människovärde, liksom. Inte Knausgård, som fick sitt genombrott med en roman där huvudpersonen blir erotiskt besatt av en trettonåring (” Ut ur världen”). Skoleleven Andrea som KarlOve fascineras av i andra bandet av ” Min kamp” är också tretton år.

Jag struntar i Knausgårds och Larssons sexuella fantasier, men varför tänker ingen på hur det känns för trettonåringar att höra sånt? Kan det här slags män inte hålla det för sig själva?

Nu undrar ni om jag håller på att bli paranoid. För det här är ju bara litteratur! Den kan inte vara ” god” om den ska bli bra, menar Knausgård med direkt referens till mig i essän ” Litteraturen och det onda” (” Själens Amerika”). Jag utmålas som en moralist som kräver att litteraturen ska avbilda ” föredömliga” liv. Detta för att jag har rekommenderat honom att läsa ” Det andra könet” av Simone de Beauvoir för att förstå ( många) mäns inautentiska förhållningssätt till kvinnor ( att inte höra vad de säger utan i stället fantisera pornografiskt om deras kroppar är ett exempel på den härskartekniken). ● Men jag är absolut inte emot att pedofili behandlas litterärt. Mitt problem är att Nabokovs klassiker ”Lolita” (1955) skildrar Humpert Humperts förälskelse i sin styvdotter (12 år) mer problematiserande än Larsson framställer jagets pedofila övergrepp i ”Autisterna” (1979) och Knausgård Henrik Vankels i ”Ut ur världen” (1999). En av mina absoluta favoriter är ”Älskaren” av Marguerite Duras (1984). Storyn är inte förebildlig, en femtonåring som blir älskarinna åt en kines i Saigon, men kan ändå sägas upprätta alla tonåringar. För när flickan ger sin version är sorgen och erotiken sängkamrater, sorgen över att ha förlorat moderns kärlek och omsorg. Att vuxna bryr sig, helt enkelt, när unga kvinnor utsätts för sexualisering, är ett absolut måste för att signalera att alla har samma människovärde. Med eller utan bröst.