Slavar, jenkar och spanjorer
Slaveriet är en så pass mörk fläck i världshistorien med så pass långtgående verkningar att varje generation fått lov att göra upp med sitt förflutna på sitt sätt, oberoende av på vilken sida om staketet ens förfäder stod.
För tyska avantgardetonsättaren Hans Werner Henze (1926–2012) kom uppgörelsen i och med operan El Cimarrón, som han skrev 1970 utgående från kubanska etnologen Miguel Barnets biografi över slaven Esteban Montejos liv.
Henze bekantade sig med berättelsen i slutet av 60-talet och operans tillkomst hängde samman med hans eget politiska uppvaknande på 1960-talet med röda förtecken. Hösten 1969 reste han till Kuba bland annat för att bekanta sig med samhällssystemet.
Man kan undra hur mycket dramaturgiskt stoff en slavs liv rymmer, men faktum är att Montejos historia gav upphov till en hel del – allt från tiden på plantagen och stunden då han bröt sig loss till flykten, kriget mot spanjorerna 1895–98 och amerikanernas ankomst strax därefter och den medföljande besvikelsen; att välja mellan jenkar och spanjorer var som att välja mellan pest och kolera.
Barn av sin tid
Operan El Cimarrón (Den förrymda slaven) blev på många sätt ett barn av sin tid, med vänsterideologin, promiskuiteten och religionskritiken (läs: -fientligheten) som uppenbara datumstämplar. Men också musikaliskt finns här egenskaper som knyter den till 1960-talets slut och 1970-talets början.
Framför allt är uttrycket genomgående avantgardistiskt och experimentellt och uttrycksskalan omfattande. Även om bara fyra musiker, inklusive rollinnehavaren, står på scenen väller musiken fram med en oemotståndlig kraft när samtliga musiker trakterar en arsenal av slagverk vid sidan om sina huvudsakliga sysslor.
Och trots att musiken involverar våldsamma eruptioner av freejazz-art känns slagverksanvändningen noggrant övervägd när exempelvis steel panen introduceras i ett rätt sent skede, som ett överras- kande element. Också andra ljud lämnar starka spår: den tunga metallkedjan som slår hårt mot scengolvet eller paniken som bryter loss under flykten, eller varför inte regnskogens droppar som faller till marken i skogsdungen. Här målar Henze upp konkreta bilder för öronen.
Barytonen Jussi Lehtipuu låter lite knagglig på tyska och hans vrede är lite väl oskyldig, men kanske stör det inte nämnvärt, det är ändå med distans som Barnet genom librettisten Hans Magnus Enzenberg återger berättelsen. När Lehtipuu rör sig fritt i salen och spelar ut sin aggression är han mera trovärdig.
Flöjtisten Mikael Helasvuo är en gammal räv på avantgardemusikens område – även om man inte hör så mycket av den nu för tiden – och tillsammans med slagverkaren Harri Lehtinen och resten av gänget spelar han med lagom frigjordhet och disciplin i rätt proportioner.
I programbladstexten talar en tydlig berättarperson som presenterar konserten som den tredje delen i hans påbyggnadsstudier som presenterar Henzes musik. Men det torde ha undgått den blivande specialisten att nämna vem han är: gitarristen Otto Tolonen.
Även om bara fyra musiker, inklusive rollinnehavaren, står på scenen väller musiken fram med en oemotståndlig kraft