Främling borta och hemma
Teju Coles debutbok kommer nu på svenska, efter genombrottet med Öppen stad. Boken bygger på den blogg Cole skrev när han besökte sin gamla hemstad Lagos efter femton år i exil.
Inför de allmänna valen i Nigeria tidigare i våras skrev författaren Chimamanda Ngozi Adichie om sin dieselgenerator i New York Times. I Nigeria är elförsörjningen i bästa fall oregelbunden, och när strömmen svajar kommer generatorn till undsättning. Men långt ifrån alla har råd att på det sättet förse sig själva med luftkonditionering och ljus. Hur många olyckor har inte skett på grund av det nigerianska elnätets nycker, frågar sig Adichie, hur många företag har inte gått i putten, hur många begåvningar har inte kvävts i sin linda?
Strömavbrottens och generatorernas närvaro är stark också i Teju ColesVarje dag är tjuvens dag, som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är en genremässigt svårdefinierad bok som rör sig någonstans i gränslandet mellan roman, essä och reseskildring. Framför allt är den ett porträtt av Lagos, Afrikas störs- ta stad och ekonomiska centrum. Cole skildrar trafikstockningar och groteska klassklyftor, det koloniala arvet, svindlare och lycksökare, rånare och frikyrkopredikanter.
Avståndet, mer än psykologiskt
Teju Cole slog igenom 2011 med Öppen stad (på svenska 2013), en roman också den med starkt essäistisk karaktär. I Öppen stad var spelplanen New York, på vars gator huvudpersonen, en nigeriansk psykiatridoktorand, tillsynes planlöst promenerade omkring. Med flanörens distans mötte han staden – smältdegeln och alla dess lager av historia, dess utsorteringsmekanismer och ännu levande rasism. Samtidigt var det en berättelse om en betraktare som inte förmår vända blicken mot sig själv.
Trots att Varje dag är tjuvens dag internationellt nu ges ut efter Öppen stad är den Coles debut. Och visst är det en tunnare bok, mindre genomarbetad och sammanhållen än genombrottsromanen. På flera sätt kan den kanske ses som en förstudie – den namnlöse berättaren har till exempel mycket gemensamt med psykiatridoktoranden Julius.
Cole skriver nyktert och återhåll- samt och förrädiskt neutralt. Men Varje dag är tjuvens dag ska nog inte läsas bara som en essäsamling eller resebok – något som Coles vackra svartvita fotografier kan bidra till. Boken bygger på den blogg Cole skrev när han besökte Lagos efter femton år i exil, precis som den namnlöse berättaren i boken är i färd med att göra.
Perspektivet växlar mellan den hemmastaddes och resenärens, och Cole frammanar skickligt den utlandsboendes lite föraktfulla blick på sitt hemland, som alltid tycks hamna i bakvattnet. Distansen som Julius upprätthåller i Öppen stad är här tydliggjord som något mer än psykologisk: det handlar om avstånd över tid och rum, om att inte kännas igen som en i gemenskapen, att vara en främling både borta och hemma.
Full av våld
Varje dag är tjuvens dag kom ut i Nigeria 2007, ett par år innan Boko Haram tagit till vapen. Ändå är boken full av våld. På en marknad har bara några veckor tidigare en 11-åring bränts ihjäl för att ha stulit en väska. Rånen är brutala, area boys-ligorna stryker omkring. Om våldet ännu in- te är utlöst finns det ständiga hotet om det: ”När man går omkring på gatorna måste kroppsspråket signalera ogrumlad självsäkerhet.”
Och så, genomsyrande hela staden, förgiftande samhället och alla relationer: korruptionen. Det är i sin skildring av systemet av mutor, utpressning och allmosor som Cole är som bäst och som inte bara ett lätt förakt får plats, utan också djupt känd frustration, förtvivlan och ett sökande efter en strimma hopp.
Och det är här vi kommer tillbaka till elavbrotten och dieselgeneratorerna. I en anmärkningsvärd passage tänker berättaren att det ”är här livet håller till”, att Lagos är fullt av historier och berättelser till skillnad från de sömniga villaförorter som vita amerikanska författare fått hålla tillgodo med. Men sen slocknar ljuset, generatorerna går igång med sina mörkgrå plymer av dieselrök och ett oljud som får hjärnan att spricka i sömmarna. Det hemliga priset för alla incidenter och påfrestningar, allt liv, alla historier: ”Vid dagens slut är själen sliten och kroppen i trasor.”