Allt slits
Merete Mazzarella läser Virginia Woolfs roman Åren som en meditation över förhållandet mellan den intensiva närvaron i det enskilda nuet och tidens obönhörliga gång, alltings förgänglighet.
”Jag vill ge en bild av hela det existerande samhället – inget mindre: fakta såväl som visionen. Och kombinera dem med varandra”, skrev Virginia Woolf i sin dagbok men tillade: ”Är det möjligt?”
Det visade sig inte möjligt – inte mellan samma pärmar – och det som var tänkt som en bok blev två: släktkrönikan Åren publicerad 1937 och den feministiska essän Tre guineas som kom året därpå.
Åren, som nu föreligger i en smidig svensk nyöversättning av Margareta Backgård, blev storsäljaren bland Woolfs romaner men har av forskningen länge bedömts som tunn och splittrad. Nu tycks en omvärdering vara på gång och exempelvis litteraturvetaren Alex Zwerdling har menat att den är en utomordentligt konsekvent utförd gestaltning av det han ser som det centrala temat i Woolfs författarskap, nämligen ”hur människor – verkliga och föreställda – hanterar konflikter mellan det de själva vill och det som förväntas av dem”.
”Var börjar tanken?”
Romanen gör elva nedslag i den välbeställda familjen Pargiters historia från 1880 till Woolfs egen samtid – ofta med långa språng som tydliggör människornas och samhällets förändring. Ett världskrig bryter ut, kvinnorna blir myndiga och får rösträtt, husen får badrum och toalett, bilar ersätter droskor.
Pargiters framstår i början som en typisk viktoriansk familj styrd av hyckleri och konventioner: när den sedan länge sängliggande mo-
dern ser ut att tänka dö mitt under middagen verkar det värsta bekymret vara att kotletterna torkar. Vem som står i centrum varierar – romanen har ingen entydig huvudperson – men det är mestadels kvinnor och ofta Eleanor Pargiter som börjar sitt vuxenliv som hemmadotter med en tafatt far och många yngre syskon att ta hand om och som utvecklar sig till en förträfflig klassisk gammalpiga med ett varmt engagemang i politik och välgörenhet.
Hennes systrar och kusiner representerar också de var sin mer eller mindre trevande livsstrategi, någon gifter sig och får barn, någon blir suffragett, men just ”konflikten mellan det de själva vill och det som förväntas av dem” lyckas de inte lösa. ”Vad är ett jag? Var börjar tanken?” frågar sig kusinen Sally – utan att få svar.
Vill man läsa mer om den här romanen och om Woolfs författarskap i övrigt är det bara att fortsätta med den svenska litteraturvetaren Lisbeth Larssons också grafiskt förnämliga Promenader i Virginia Woolfs London.
Woolf älskade själv att promenera och på ett mycket uppslagsrikt och elegant vis bedriver Larsson textanalys genom att visa hur hennes personer rör sig i staden. I ingen roman rör de sig så mycket som just i Åren, betecknande nog förekommer flera hemliga promenader men – lika betecknande – lyckas ingen med det som för Woolf är den centrala symbo- len för ett gott förhållande mellan man och kvinna: paret som promenerar i bredd, arm i arm.
Alltings förgänglighet
Men själv ser jag också en helt annan tolkningsmöjlighet än den samhällskritiska. För mig är Åren i hög grad en meditation över förhållandet mellan den intensiva närvaron i det enskilda nuet och tidens obönhörliga gång, alltings förgänglighet.
I alla avsnitt förefaller personerna leva fullt ut som fysiska varelser, registrerande med alla sinnen och uppmärksamma på detaljer: vattendroppar på ett fönster eller ett rosenblad, molnens rörelser, ljusets skiftningar i ett rum. Men om en vacker ung mor i slutet av ett avsnitt i livsglädje har tagit danssteg tillsammans med sitt barn så är hon i följande avsnitt redan död. I början av romanen sitter två unga flickor och tittar förargat på en tekittel som inte vill börja koka och den ena börjar pilla med veken på ljuset som ska värma den. I ett senare avsnitt återkommer samma scen men flickorna är inte längre flickor. Allt slits, både människor och de ting de hanterar, de miljöer de rör sig i, samtidigt som vädret växlar, årstiderna kommer och går och himlen välver sig hög över dem och gör dem små. Detta är för mig romanens mest berörande dimension.