En familj på väg mot stupet
Marit Sahlströms debutroman Och runt mig faller världen inleds med en n kort prolog, som egentligen är en del av berättelsens allra sista fas. Men sedan följer en helt kronologisk skildring av tidigare små och (i första hand) större katastrofer inom en kärnfamilj på väg mot stupet: pappa, mamma och systrarna Ett, Två, Tre och Fyra.
Det här är på ytan ingen dysfunktionell familj, också om man i något skede kan börja undra vad som döljer sig under den yta som målas upp. Men då blir det bara gissningar, för både jag-personen Ett och författaren själv verkar väldigt ovilliga att gräva fram hemligheter.
Det vi får är istället ett ganska enspårigt skeende med mängder av starka känsloyttringar. Tre av systrarna insjuknar i olika skeden i anorexi, och resten av familjemedlemmarna mår allmänt dåligt – dels av stressen med så mycket sjukdom och elände, dels av känslan att de gjort något fel, och så också på grund av att de med så många akuta problem omkring sig aldrig kan ta itu med sina egna mörkare sidor eller förverkliga några drömmar. Och småningom blir också mamman svårt sjuk.
Det är systern Etts mässande röst som återger allt detta för oss, och gång på gång påminner oss om att det inte finns någon möjlighet att gardera sig. ”Kärlek räcker inte, tänker jag. Det är inget skydd mot det onda. Bara ett skimmer över ögonen. En liten stunds motståndskraft. En kortvarig immunitet.”
Och det hon ser bakom alla olyckor är ett väsen hon kallar ”Odjuret”. Odjuret tar hennes systrar, och väntar sedan ständigt på nästa möjlighet att göra någon i familjen illa. Odjuret gömmer sig både här och där, men också om det är så syster Ett upplever saken har själva texten svårt att bära så mycket direktuttryckt Odjursångest.
Går ut för hårt
Sahlström har ett brännande material, men jag tycker inte hon tar hand om det på något optimalt sätt. Problematiskt är redan att hon går ut så hårt att allt redan efter ett tjugotal sidor känns totalsvart. Då är det svårt att ytterligare skruva upp intensiteten och accelerera. Och trots allt återstår ju mer än 200 sidor.
Hon lämnar heller nästan inga luckor i sitt mörker, ger inga kontraster, och när det mesta därtill framförs som en klagande monolog av Ett riskerar berättandet att bli monotont. Efterhand börjar man som läsare då också känna sig en aning immun mot de i sig nog så upprivande mänskliga svårigheter som friläggs.
Sahlströms text hade kunnat leva betydligt starkare med en längre driven dramaturgi och rytmisering, och en mindre endimensionell gestaltningsmodell. Mycket hade funnits att vinna på att ge röst åt – eller åtminstone i högre grad synliggöra – också andra familjemedlemmar än den nu helt allenarådande Ett. Det är hennes verklighet vi får, och den är rimligtvis bara en smal skärva av hela den mångbottnade familjeverkligheten. Själv hade jag, exempelvis, gärna velat ha ens någon sorts insyn i pappans och mammans på ytan så harmoniska men av motgångarna möjligen en aning ansträngda relation.
Ett litet mysterium är också att ingen i familjen verkar ha något stadigt arbete, samtidigt som det ändå aldrig råder brist på pengar. Kanske trist att hänga upp sig på en sådan detalj, men nu blir saken så iögonen- fallande att texten kanske hade behövt ta hänsyn till den.
Ibland gör det ändå ont
Men när de här korten är slagna i bordet, uttrycken för min upplevelse av att Sahlström inte grävt tillräckligt djupt i sitt explosiva material, ska det också tilläggas att det här ändå är en roman som under enskilda partier kan beröra såpass att det gör ont att läsa. Det här kan inträffa då Ett för en stund avstår från sina depressiva klagosånger och istället blir gripbart aggressiv. Skriker åt och hotar de anorektiska småsystrarna. Misshandlar dem i sina drömmar. Antastar utomstående som oblygt stirrar på och kommenterar de utmärglade flickkropparna.
Eller så helt tvärtom: när någon exceptionell, sekundsnabb stund av stillhet och ro trots allt infaller.
Då når Marit Sahlström fram. Det är bara synd att det sker så sällan.