Tillståndshandling
Häromsistens dök det upp ett meddelande i min mobil: ”Tillståndshandlingen ni har beställt har kommit. Avhämtningsplatsen är polisstationen, adress ...” Min första reaktion var ett stort frågetecken. En tillståndshandling? Vad är det? Sedan begrep jag. Mitt nya pass, förstås. Det måste väl betraktas som en tillståndshandling? Eller?
Att beställa det var en fascinerande procedur i detta elektronikens tidevarv. Mitt gamla pass hade utfärdats för tio år sedan så det var inte precis i går som jag hade ärende till vår lokala passutfärdande myndighet, det vill säga polisen. Jag minns hur jag då först besökte en fotograf och med fotografierna och mitt tidigare pass i nypan uppsökte polisstationen för att där fylla i och skriva under ett formulär av officiellt utseende.
Den här gången tog fotografen visserligen de vanliga bilderna, men i stället för att ge fotona åt mig gav han en kod. Denna överlämnade jag i min tur åt damen på polisstationen, som behändigt med hjälp av den plockade fram min nuna på sin dator. Sedan fyllde jag i ett pappersformulär, som jag skrev under dels med penna på vanligt sätt, dels elektroniskt på en liten platta. Därpå fick jag avge fingeravtryck genom att placera mina bägge pekfingrar i tur och ordning på en ännu mindre platta. Jag var riktigt besviken över att deckarpolisernas mera traditionella fingeravtrycksmetod med bläckdyna och papper inte användes.
Den tillståndshandling jag sedermera avhämtade liknar inte det pass som jag fick för tio år sedan. Det är vackrare, försett med djurbilder, älg, ren, säl, utter, varg, rådjur, lo, räv, björn och många andra, som i silhuett pryder pastelltonade sidor. Uppgifterna om min person är knapphändiga. Ingen behöver längre veta intressanta detaljer som längd eller färg på hår och ögon. Fingeravtrycken räcker. Säkrast är det förstås numera när man enkelt kan byta nyans på håret från en dag till en annan eller ändra färg på ögonen med linser. Viktigast är förstås att de nya passen är svårare att förfalska än de gamla. Fast inte vill jag riktigt gå med på att den där personen med skurkaktig uppsyn som tittar på mig när jag öppnar mitt pass faktiskt är jag.