Allt rätt – utom hudfärgen

Hela sitt liv har Koko Hubara fått höra ”Åk hem dit du kommer ifrån!” Men skrikhalsarna på ölserveringarna skulle ha fått drickan i vrångstrupen – om de bara vetat.

I hela sitt liv har finländska Koko Hubara, 31, fått utstå rasistiska påhopp. Trots att hon kan söka sina rötter djupt i den karelska myllan.

I dag är hon en av stjärnorna på den finska blogghimlen.

Läs i dagens intervju om hur det känns att behandlas som en ovälkommen främling i eget land.

När hon var liten flicka gastade alkisarna i Vanda efter henne och hennes mamma att Koko var ett ”minne från charterresan”. När hon blev laudaturstudent föreslog läraren ”att du kan ju bli närvårdare.” En dag fick hon nog. – Det var alltid någon vit sociolog som förde min talan om rasism. Om någon brunhyad kom till tals så upprepades samma berättelser om offer och hjältar. Jag kände inte igen mig i någondera.

I februari i år tog Koko Hubara saken i egna händer och startade sin blogg ”Ruskeat tytöt”. Sedan dess har det blivit ett dussin bloggtexter om hur det är att vara en brunhyad finsk flicka. Född på Kvinnokliniken, uppvuxen i Vanda med pappa, mamma, syskon, mormor Helmi från Karelen och morfar från Kemijärvi. Texter som nu sprids på cyberhimlen som rön för vinden.

– Min första text handlade om att jag inte hela tiden går omkring och tänker på min hudfärg. Det är andra som gör det.

– Folk kan fråga mig varifrån jag kommer, och när jag svarar ”Vanda”, så förtydligar de sig med ett ”ja men på riktigt alltså?”.

Den första bloggtexten satte i gång en lavin. Den blev både älskad och hatad. Hatad av rasisterna på Hommaforum.fi, men älskad av dem som plötsligt fick en röst.

– Alla bruna finska pojkar och flickor.

Hur får man rund stjärt?

Sedan barnsben har Koko Hubara, 31, fått vänja sig vid både godtrogen och illasinnad rasism. Till det förstnämnda hör att hon gång efter annan betjänas på engelska i det bekanta snabbköpet – även om hon själv svarar på sitt modersmål, finska. Eller att någon undrar ”Känner du Lisa i Vanda? Hon har också utländsk pappa.”

Eller ”Hur får man en så rund afrikansk stjärt?”, eller ”Är dina könshår också afrokrulliga?”.

De illasinnade glåporden den lilla flickan får höra är ”Åk tillbaka däri- från du kommer.”. Hundratals gånger. På nytt och på nytt.

Någonstans där emellan placerade sig lågstadiekompisarnas kommentarer: ”Jag får inte leka med dig för du kan ha någon smittsam sjukdom.”. Eller ”Du är säkert smutsig när du ser ut så där.”.

– Man förstod ju vad klasskompisarnas föräldrar hade sagt där hemma.

I tonåren blir det: ”negerhora, åk hem”. Det är då Koko bestämmer sig för att på riktigt ta reda på var hon kommer ifrån.

– Farfar var jude i Jemen och hade emigrerat till Israel. Mamma jobbade på kibbutz i Israel på 70-talet och där träffade hon pappa, som är född i Israel. När de väntade mig flyttade de till Finland.

Äktenskapet höll i nästan trettio år och Koko fick två systrar till. Den yngsta är sjutton.

– Min barndom var hur finsk som helst. Jag gick på dagis, i förskola, i grundskola, i samma klubbar som de andra. Det som skiljde mig från de andra, utom hudfärgen förstås, var att jag hade förmånen att få åka till pappas hemland Israel årligen, ibland till och med ett par tre gånger om året. Och att hebreiskan och finskan levde i harmoni sida vid sida där hemma, liksom judendomen och kristendomen.

– Jag kände aldrig att min fars kultur utestängde mig från något eller att jag var mindre finsk än andra.

Omgivningen påminde henne däremot ständigt om att hon var annorlunda. Identitetskrisen kom tidigt.

– Ibland hatade jag föräldrarna för att de hade gjort mig. Vissa tider ville jag riktigt understryka det exotiska hos mig, så ville jag vara bara finsk igen.

– Men jag är inte till hälften det ena eller till hälften det andra. Jag är både och!

– Liksom många med utländsk far är det den sidan som poängteras. Vi fick höra om den delen av släkten, deras stolta nomadförflutna och liknande, skrattar Koko.

– Mammas släkt talades det inte så mycket om. Den var förstås så vanlig, i våra finska ögon.

Tillbaka till Karelen

Som tonåring fick hon plötsligt chansen att handgripligt bekanta sig med mormor Helmis rötter. Koko fick delta i en hembygdsresa till mormors ombesjungna Karelen. I sin blogg ”Karjalaan takaisin”, Tillbaka till Karelen, beskriver hon resan med en busslast mommor som stickar och sjunger, och gubbar i Karjala-kepsar. Det är ”mie” och ”sie” och ”myö” och ”hyö”. Bussen kränger fram på de slingriga vägarna tills mommo och hon stiger av i en vägkrök. Och där, där björken nu växer, där stod spisen, berättar mommo. Så vankas det, på hemgårdens stenfot, rågbröd med medwurst och gurka och svartvinbärssaft ur plastdunken.

”Det är pinsamt att tugga i sig när den andra begråter sitt förlorade liv. Hemskt, men jag känner att jag kommit hem, äntligen.

På kvällen återvänder vi till stan. Jag är den enda bruna flickan på Viborgs gator. Den enda bruna flickan på restaurang Pässinlinna.

Man stirrar överallt där jag rör mig. Människor stannar och pekar.

Hudfärg, namn eller utseende säger ingenting om vem som kommer varifrån, vem som är finländare och vem som inte är det.”

Den som inte är emot är för

Glåporden och svinaktigheterna blev fler ju mer diversifierat Finland blev, minns Koko.

– Det var i tonåren och de som ropade var andra tonåringar. Det kom kanske hemifrån, det var sämre tider, arbetslöshet.

– Invandrarfientligheten existerar även i min bekantskapskrets. Mig behandlar de som ett undantag för att jag jobbar och betalar skatt ...

– Just när man tror att nu får man vara i fred från svinaktigheter, då händer det igen.

Enligt Koko är jämlikheten långt ifrån uppnådd i vårt land, vare sig mellan etniska grupper eller mellan könen.

– På universitetet där jag avklarade tiotals och åter tiotals kurser i socialarbete, kommunikation, engelsk filologi och nordamerikansk forskning såg jag sammanlagt en annan brun finländare på hela tiden.

– Fortfarande får vi lära oss att det inte är för oss, att vi inte ska sikta så högt. Hur många gånger har det inte hänt att man sagt att ett jobb jag söker just har gått till en annan. Nästa dag ser jag att det är utlyst igen.

Att inte protestera mot invandrarfientligheten är detsamma som att bejaka den, anser Koko.

– Timo Soini säger att han inte har något emot att invandrare som sköter sig och jobbar kommer hit. Men jag är ett exempel på en ”fullkomlig” människa, jag har akademisk examen, jag jobbar, jag betalar skatt, jag är lutheran, jag finns inte i straffregistret, men ändå ropar man efter mig på gatorna!

– Om man tolererar att etablerade partier, regeringspartier, har folk som är främlingsfientliga så ger det vatten på kvarnen åt radikalare element. Det finns gott om plats längre högerut. Det är farligt att rycka på axlarna åt sannfinländare och andra som häver ur sig. Det ger extremisterna god grogrund.

När han skriker åt mig ”åk tillbaka dit du kommer ifrån!” så fattar han inte att jag automatiskt och enbart tänker på Jääski nära Viborg, närmare bestämt Oravala by.