Babyfeber i Koskis
– Klart att de är välkomna, de behöver inget byggnadstillstånd, säger Elli Ojala om sina nya grannar. Med stigande nyfikenhet följer hon den vita storkens försök till en första lyckad häckning i Finland.
Det finns gott om idyllisk landsbygd mellan Åbo och Forssa, men när den vita storken försöker häcka i Finland väljer den ett industriområde i Koskis. Det har sin förklaring.
– Vi hade en vit stork här för tre år sedan. Den började bygga bo på elstolpen där borta, säger Timo Hägg.
Han jobbar för elinstallationsfirman Jouko Kujala Oy som praktiskt taget har bjudit in storkarna till sin tomt.
– Förra gången sade fågelskådarna att storken kanske kommer tillbaka om de fick bygga ett rede åt den. Vi gav dem en stolpe, de byggde re- det på den och så slog vi upp stolpen här. Tre år senare, förra veckoslutet, var storken tillbaka med en partner, säger Hägg.
Nu för storkparet kvistar till redet intill en lagerbyggnad där Hägg rör sig dagligen. Storkarna är upptagna av varandra och bryr sig in- te om honom. Desto fler är nyfikna på dem. Hägg och Åbos ornitologiska förening påminner alla besökare om att inte störa storkarna. Det går bra att fotografera dem på avstånd.
– Det är kul att ha dem här, oss stör de inte ett dugg, inte ens när de klapprar med näbbarna så det smäller om det, säger Hägg.
Näbbklapprandet ingår i storkens parningsritual. Det ersätter sången, för bortsett från näbbslamret är storken tyst.
Ja tack till bebisar
På andra sidan gatan bor Elli Ojala. Hon följer fåglarnas bobygge genom fönstret. Än vet man inte om det här häckningsförsöket ska bli det första som lyckas i Finland.
– Man blir ju mer nyfiken för varje dag. Det är roligt att ha dem här, säger hon.
Får man vara vidskeplig ska den vita storkens närvaro bringa lycka. Och så vet ju alla att den hämtar bebisar i silkesknyten.
– Grannen är ungkarl. Jag sade till honom att hålla sig hemma för nu gäller det, säger Ojala.
I byn tycks alla känna till storkparet, det är något man snackar om i butiken eller på sociala medier. Och om det där med spädbarn är sant är det bara bra, tycker Jenna Erkkilä på den lokala lunchkrogen.
– Absolut, jag hoppas vi får lite fler
barn. Här finns ganska lite ungdomar. Ska man studera måste man flytta bort efter gymnasiet.
Där grodorna är grönare
Att den vita storken åtminstone försöker häcka i Finland är väntat, säger ornitologen Andreas Lindén. Den är en så pass vanlig gäst här och allmän i hela Estland. Man vet inte säkert varför storken aldrig lyckats föda upp ungar i Finland fastän det går utmärkt i Baltikum.
– En kvalificerad gissning är att här finns för lite föda, främst grodor, säger Lindén.
Han påpekar att det finns gott om stora gröngrodor i Estland, arter som vi saknar.
– Estland har tolv grodarter mot våra tre, och deras grodor är större och allmännare.
Även om bobygget i Koskis kan sluta i världens nordligaste häckning beror bristen på vit stork i Finland knappast på att vi ligger för nordligt till – snarare då för västligt.
Skåne hyser Sveriges enda häckande storkar bara tack vare ett ut- planteringsprojekt sedan arten försvann ur den svenska häckfågelfaunan för 60 år sedan. Också i Danmark är den vita storken nästan utgången. Samtidigt häckar 25 000 vita storkpar i Baltikum och 40 000 i Polen.
En orsak kan vara att Västeuropa har torrlagt våtmarker för jordbrukets skull. I kombination med en steriliserande ”naturvård” missgynnas storken.
Andreas Lindén påpekar att den biologiska mångfalden överlag är mycket större i Estland än hos oss.
– Många arter som är ovanliga hos oss är hur allmänna som helst där. Vit stork är bara ett exempel.
Men nu är flera sydliga arter på strövtåg norrut, möjligen tack vare att klimatet blivit mildare. Stäpphöken har redan etablerat ett litet häckande bestånd i Finland, citronärlan och pungmesen följer dess exempel och ägretthägern tippas bli vår nästa häckfågel. Om inte då den vita storken i Koskis hinner före.
Grannen är ungkarl. Jag sade till honom att hålla sig hemma för nu gäller det.
Elli Ojala Koskisbo