Rör inte min kompis!

Först nu när jag lyssnar till Koko Hubaras berättelse går hela innebörden av vardagens rasism upp för mig. Insikten om att alltifrån dagistiden i Vanda få veta att man är ”smutsig”, ”bär på smittor” eller blir kalllad för ”souvenir” får det att koka i mig.

Det är ord från vuxna landsmän till en liten landsmaninna. Från föräldrar till barnen i samma klass som Koko.

Ändå härstammar hon från det mest äktfinska man kan tänka sig, en gammal karelsk släkt, bara hudfärgen är ”fel”, tänker jag.

Men också den tanken är rasistisk. För varför skulle hon, eller jag, bara för att vi råkar vara födda här, ha mera rätt att vistas här än en invandrare från Somalia, Estland eller Burkina Faso?

Vi ska inte acceptera politiker som bara välkomnar dem som ”gör rätt för sig” i vårt samhälle. Det är just där rasismens fula frö har sin grogrund. Att man accepterar att Pekka och Kalle lever på socialen, men inte Abdullah och Yussuf.

Det är de politikerna som ger legitimitet åt dem som kastar glåpord efter små bruna flickor.

Faktum är att det är invandrarna som gör de flesta jobb vi finländare inte vill göra, eller kan göra, som att leda Nokia till exempel.

Om uttrycket ”den som inte är med oss är emot oss” någon gång är på sin plats så är det i kampen mot rasismen. Där måste man välja sida.