Mångsidigt om säkerhet och hot
ANTOLOGI ● Den trygga världen? Synpunkter på säkerhet, hot och försvar. Red. Carl-Johan Hindsberg. Svenska bildningsförbundet 2015. 185 sidor. Svenska Bildningsförbundet har gett ut en antologi kring säkerhetspolitik med femton texter av en ärevördig skara av forna ministrar, parlamentariker och sakkunniga från Pär Stenbäck och Carl Haglund till Kerstin Kronvall.
Pär Stenbäck analyserar inledningsvis situationen efter kalla krigets slut, med bland annat referenser till de ofta citerade ”profeterna” Francis Fukuyama och Samuel Huntington. Men den för mig intressantare delen är slutsatserna kring hur det känslomässiga påverkar beslutsfattandet. Det har ökat i dagens värld och har en destabiliserande verkan. Här hänvisar Stenbäck bland annat till den franska analytikern Dominique Moisi som urskiljer tre olika politiska kulturer som styr nationernas handlande: Hoppets kultur, där medborgarna tror på de styrande och framsteg, Fruktans kultur, där identiteten är svag och det råder osäkerhet, och Förödmjukelsens kultur, där nationen söker rättelse efter upplevd oförrätt.
Skribenten kommer, med en hänvisning till Moisi, till att förödmjukelsens kultur (nationer, folk, religioner) är den som har den mest destabiliserande inverkan på världsordningen och till att terrorismen har sitt fotfäste just i denna förödmjukelsens kultur. Han drar slutsatsen att ”övertron på att terrorism kan utrotas med bomber finns, men det är naturligtvis en fåfäng förhoppning”.
Stenbäck konstaterar att det inte uppkommit någon enhetlig ny världsordning efter kalla krigets slut, utan att bilden av den globala scenen har blivit splittrad. Stenbäck hänvisar till islamitisk terrorism. Men den som lyssnat på ryssars berättelser om sitt förhållande till omvärlden känner säkert igen behovet att söka upprättelse för en upplevd oförrätt, oberoende av hur sann andra uppfattar den vara.
Ett starkare FN
Ole Norrback behandlar gränser och gränspolitik och konstaterar att vi troligtvis inte kommer att se en gränslös värld, men att vi måste lära oss skilja mellan nödvändiga gränser och onödiga, eller rentav farliga, gränser. Gränser ses ju i den geopolitiska världsordningen oftast som hotbilder.
Men de som lever i gränsområden ser oftast gränsen som en möjlighet, till exempel för den lokala handeln och rörelsefriheten. Norrback slutar sin text med en optimistisk vision: ”om vi har beredskap att se administrativa, religiösa, etniska, kulturella och politiska gränser som mötesplatser för olikheter så har vi alla möjligheter att lära, tänka nytt och kort sagt bygga ett bättre samhälle”.
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och dess i dagens värld kanske allt viktigare roll bland de säkerhetsbyggande organisationerna behandlas av Astrid Thors som verkar som organisationens ombudsman för nationella minoriteter.
Mats Löfströms text om EU:s populistpartier och de dystra moln som ligger över den politiska himlen i Europa är tankeväckande. Man kan inte sluta förundra sig över den märkliga själsfrändskap som verkar finnas mellan populisthögern i Europa och Putin och hans parti i Ryssland. I sitt försvarstal för en rättsbaserad utrikespolitik talar Johan Ekman om vikten av att stärka FN.
Christina Gestrin skriver om ursprungsbefolkningarna i det arktiska området, men också om hur man börjar se området som en businessmöjlighet. För Finlands del nämner hon isbrytarna. JanErik Enestam skriver om perspek- tiven för ett närmare nordiskt och svensk-finskt försvarssamarbete än i dag, Nils Torvalds ger ett imponerande långt perspektiv på Rysslands och Ukrainas relationer. Kerstin Kronvall bidrar med sin korrespondentsyn på dagens Ryssland och Putins roll och förhållandet till Europa.
Medan många av oss funderar på vad Putin tänker på och undrar över hans planer, konstaterar Kronvall att man ska minnas att Putin har varit en reaktiv ledare, inte proaktiv, och att man inte alls kan utgå från att han har någon färdig plan för framtiden, vilket gör honom eller hans politik oförutsägbar.
Det är positivt att man inte glömmer den ”övriga världen” i förhållande till EU och väst, vilket ofta händer. Sandra Grindgärds skriver om den förvridna Afrikabilden i finländska och europeiska medier och påminner oss om hur det globala syd: Afrika, Central- och Sydamerika och Asien i framtiden kommer att ha en mycket större och självständigare roll i världspolitiken. Hon tar också upp den roll och den strategi som Kina har haft i Afrika, som varit en helt annan än EU:s.
Behovet av ett Nato-medlemskap
Geopolitiken finns också med i antologin. Försvarsunionen Nato och förhållandet till den kommer kanske inte så oväntat fram, bland annat i Stefan Wallins och Carl Haglunds texter. Flera av författarna flaggar mer eller mindre öppet för Finlands Natomedlemskap.
Elli Flen, som verkade som informationsofficer i den finländska Isaf-operationen i Afghanistan och tidigare i Kosovo, behandlar Finlands deltagande i krishanteringsoperationer och nämner bland annat mer eller mindre i förbifarten att Finland genom att ha deltagit i Natooperationer i krishantering fått komma med på Natomöten och i de rum där beslut fattas. Hon talar om den ”marginaliseringsrisk” som finns när man inte för närvarande är med i någon Natooperation. Det ger läsaren en viss tankeställare om vilka motiv och faktorer som spelar in när Finland beslutar i vilka internationella kriser man blandar sig och i vilka man inte gör det.
Någon ensidig pamflett för Nato är boken inte. Den kan läsas med olika glasögon och bekräfta vars och ens åsikter om säkerhetspolitiken, utan att rubba cirklarna desto mer dramatiskt.
Bokens mångfald av artiklar och teman ger läsaren nya synvinklar och perspektiv, som ofta uteblir i mediediskussionen där den militära aspekten av säkerhetspolitiken lätt dominerar debatten.
Det är positivt att man inte glömmer den ”övriga världen” i förhållande till EU och väst, vilket ofta händer.