Mörk och vacker svanesång för mänskligheten
Årets konstbiennal i Venedig är svartsynt, politisk och något av det bästa han sett på länge, skriver Sebastian Johans.
BIENNALEN I VENEDIG All the world’s futures ●● Till 22.11.2015
I vattnet utanför Venedig flyter en gigantisk pappersbåt som skulle kunna vara vikt av en tidning för jättar. Det flytande konstverket av den brasilianska konstnären Vik Muniz är egentligen inte särskilt intressant. Men med titeln Lampedusa, en direkt hänvisning till de båtflyktingar som drunknar i samma vatten som letar sig in i Venedigs pittoreska kanaler, får skulpturen ändå tyngd.
Och framför allt passar den väldigt bra i sammanhanget, för om det är något som kännetecknar den femtiosjätte upplagan av konstbienna- len så är det huvudkuratorn Okwui Enwezors svartsynt politiska anslag.
Bara valet av den nigeriansk-amerikanske Enwezor, som är den första afrikan som har förlänats uppdraget, har beskrivits som politiskt. Det är visserligen på sin plats att biennalen, som alltjämt är den globala konstvärldens största händelse, lyfter fram underrepresenterade grupper. Men Enwezor är framför allt utvald för att han besitter den där faktiskt ganska sällsynta förmågan att ro ihop riktigt stora projekt med en utmärkt fingertoppskänsla.
I årets biennal deltar 89 länder och runt huvudutställningen i Giardini och Arsenale, biennalens två huvudsakliga områden, myllrar ett femtiotal nationella salonger medan ytterligare ett fyrtiotal utställningar är spridda över staden.
Mörkt, direkt och begåvat
Det är en njutbar men övermäktig uppgift att ta till sig biennalen som en helhet. En tydlig linje i huvudutställningen, som i år inkluderar 136 konstnärer från 53 länder, är den lilla chans man har att binda ihop sin upplevelse. Och Okwui Enwezor levererar med besked. Den utställning som är Enwezors svar på biennalens floskeltyngda rubrik All the world’s futures är något av det bästa jag sett på mycket länge.
Tricket är att inleda och avsluta starkt och sammanhållet. Vi går många potentiella framtider till mötes, men vi ska inte överskatta vår utgångspunkt.
I den centrala paviljongen i Giardini, där utställningen inleds, börjar Enwezor med att bjuda på en hel sal fylld av italienska Fabio Mauris djupt pessimistiska konst. I rummets mitt en väldig fyrkant av staplade gamla läderväskor – en av Mau- ris många direkta referenser till förintelsen, och längs väggarna en lång rad målningar och broderier som alla består av ordet ”The End” eller den italienska motsvarigheten ”Fine”.
I ett valv som leder ut från den runda salen visas dessutom, om någon har missat den misantropiska poängen, en video av franska Christian Boltanski där en bandagerad gestalt sitter i ett dunkelt rum och hostar blod.
Startblocken är inte de bästa. Det är mörkt, direkt och mycket begåvat. Den tydliga inledningen gör att den spretighet som är oundviklig när resten av utställningen sipprar in i medvetandet inte stör.
Allt är inte dystert. Det kryllar av konstnärer som prövar livets grundbetingelser i syfte att hitta fotfäste för att bygga den där framtiden som ju ändå är oskriven och kan bli ljus.
Men för att vi inte ska glömma var vi står återkommer hela tiden ett allvarligt och tydligt tilltal. En sal fylld av Adrian Pipers griffeltavlor med texten ”Everything will be taken away”. En vägg täckt med argentinska Rirkrit Tiravanijas små teckningar av demonstrationer från hela världen. En stor andäktigt mörk filmsal med ghananska John Akomfrahs filmtriptyk Vertigo Sea som med ett överväldigande bildmaterial av National Geographic-karaktär tar sig an vår sorgliga rovdrift av världshaven.
Humoristiska käftsmällar
Påfallande många nationella salonger är också sysselsatta med att teckna framtidens historia. Här spretar det förstås ännu mer, och många fina verk försvinner i mängden. Det gäller att inte vara för subtil i sammanhanget. I den nordiska paviljongen har norskan Camille Norments rumsutforskande ljudverk, med mikrofoner och försiktigt spruckna glasrutor, exempelvis svårt att hävda sig i massan.
I den brittiska salongen, däremot, går Sarah Lucas till ett föredömligt tydligt angrepp på patriarkala strukturer med sina humoristiska käftsmällar på teman som representa-
tion, sex och medier i skrikande illgula rum.
Finska IC-98:s videoinstallation i Aalto-paviljongen är också en riktig tonträff. I ett nästan totalt mörker står betraktaren framför en dystopisk miljö där ett träd oroligt skruvar på sig till en slinga dov frijazz. Framför projektionen en stor hög med kol (en av livets grundförutsättningar) som knappt anas i det trånga mörkret. Ett hypnotiskt tillstånd långt ifrån hetsen utanför.
Långt ifrån stressen på biennalområdet är för övrigt också Bildkonstakademins utställning Research pavilion experimentality, som ligger några vaporettostationer bort, där Jan Kaila och Henk Slager på ett överskådligt sätt presenterar några konstnärliga forskningsprojekt, bland annat Heli Rekulas fina In Hemingway’s garden.
Allt är inte dystert. Det kryllar av konstnärer som prövar livets grundbetingelser i syfte att hitta fotfäste för att bygga den där framtiden som ju ändå är oskriven och kan bli ljus.
Bygg framtiden själv
Också i huvudutställnigens andra del, på Arsenale, briljerar Okwui Enwezor. Här inleds det 8 000 kvadratmetrarna utställning med Bruce Naumans flimrande neonbokstäver i verket American Violence som talar om mänskligt tillkortakommande – den mest emblematiska stöter turvis fram de tre bokstäverna i ”War” respektive ”Raw”.
I samma stora rum finns också algeriska Adel Abdessemeds blomlika grupper av otäcka machetes. Ett stilla och samtidigt nästan aggressivt politiskt anslag.
Därpå följer en formlig tsunami av måleri, teckning, installation, film, objekt, ljud och fotografi där åtskilliga sticker ut och borde nämnas, både superstjärnor och mindre etablerade.
Steve McQueens filmer klarar alltid konkurrens. Monica Bonvicinis hängande klasar av svartmålade motorsågar går man inte oberörd förbi. Abu Bakarr Mansaray från Sierra Leone trollbinder med tecknade fantasivapen. Katarina Grosses färgglada rumsliga svepningar i tyg utgör en munter ruin. Georg Baselitz färska målningar känns oväntat fräscha. Finskamerikanska Liisa Roberts fotografier av dekorerade åldrade soldater drar ner tempot på ett fint sätt. För att bara ge några exempel.
Mot slutet får vi dessutom om inte respit så i varje fall en chans att delta i återuppbyggnaden genom Rirkrit Tiravanija, som återkommer med en liten fabrik som tillverkar tegelstenar som besökaren kan ta med sig. Framtiderna är många, men också om ridån går ner i morgon så har mänskligheten i varje fall fått en riktigt vacker svanesång.