Jag är en man
”I am a man”, säger fantasy och science fictions grand old lady Ursula LeGuin i en ny intervju gjord av BBC i samband med sin 85:e födelsedag. ”Låt inte mitt förnamn och det faktum att jag äger tre bh:ar och varit gravid fem gånger lura er. Jag är en man. För när jag föddes, var människor män. Det fanns ett pronomen, hans pronomen. En författare var en man, så det är vem jag är. Kanske en andraklassens man, eller en imitatörman. Och precis när de började uppfinna kvinnorna, började jag bli gammal.” (Fritt översatt och förkortat av mig.)
Jag har fått gå i LeGuins, och andra kvinnliga fantasyförfattares fotspår. Jag har vuxit upp med fantasylitteratur som i lika stor utsträckning var skriven av kvinnor som av män: för varje Tolkien fanns en LeGuin, för varje Michael Ende en Irmelin Sandman Lilius. Jag har flera gånger fått frågan om kvinnan i fantasy. Kvinnliga författare, och kvinnliga karaktärer: hur är det med dem? Är det inte en mycket manlig värld, det här? Jag har tryggt svarat att det nog kanske var så, en gång, för länge länge sedan. Men att det absolut inte är så i dag. Jag tycker de flesta fantasyromaner jag läst de senaste åren varit skrivna av kvinnor, och kvinnoporträtten har varit nyanserade. Dessutom läses framför allt fantasy främst av kvinnor (av den enkla orsaken att män över huvud taget läser allt mindre).
Allt eftersom mitt skrivande har fört mig ut i världen, utanför min egen lilla läsbubbla, har jag förstått att det inte är riktigt så enkelt. Att kvinnliga författare anser sig förbisedda av förlagen, att kvinnor exkluderas från paneldiskussioner på kongresser och så vidare. Men jag har själv inte sett så mycket av det. I april publicerade ansedda brittiska The Guardian en lång artikel om fantasyns stora segertåg just nu, med avstamp i världsfenomenet Game of Thrones. Om jag räknat rätt nämns 17 författare vid namn, de flesta fantasyförfattare, men också några klassiska författare samt sådana som till exempel räknas till den magiska realismen. Samtliga är män. Samtliga. Inte en Ursula LeGuin. Inte en Anne McCaffrey. Inte en Robin Hobb. Eller Isabel Allende, då vi diskuterar de magiska realisterna. Inte ens då fantasy för barn diskuteras nämns någon kvinna (annars förpassas vi ju lätt dit, till den intelikafinalitteraturen för unga läsare). Harry Potter finns omnämnd på två ställen. Ingendera gången nämns över huvud taget (den kvinnliga) författarens namn.
Jag är fortfarande när jag skriver detta så häpen över att detta uteslutande av hälften av fantasylitteraturen är möjlig i en stor välrenommerad dagstidning, att jag knappt kan sätta ord på det.
Men jag behöver ju inte. LeGuin gjorde det redan.
Kvinnors konst är fortfarande mindre värd än mäns. För att räknas som seriös författare är ditt kön det viktigaste.
I am a man.