Därför faller vi för söta djurungar
Det har pipits och gnytts i djurparkernas barnkamrar – och få kan motstå storögda djurungar. Det finns en primitiv förklaring till det.
Att söta djurungar är bra för djurparkerna är ingen hemlighet. Tidningar och djurparksbesökare älskar ulliga ungar med plirande ögon, gärna med en lite dramatisk start i livet.
– Det som är positivt medialt är positivt för djurparken, säger Lennart Sundén, vd på Parken Zoo i Sverige.
Men att ett djur får närapå stjärnstatus, som den tyska isbjörnen Knut, är inte bara av godo.
– Oftast är det positivt och bra om allt flyter på som det ska och slutar bra. Men det finns en risk med att djuren blir så uppmärksammade och förmänskligade.
Sundén tycker att man kan använda söta djur som en ingång till en större diskussion.
– Vi kan använda dem för att berätta hur det står till i det vilda. Vi vill väcka de där starka känslorna av omhändertagande för att värna om vår miljö.
Gulliga överlever
Men varför faller vi människor så handlöst för ungar som inte ens är vår egen art? Som så mycket annat handlar det om överlevnad. Den som ser gullig och babyaktig ut lockar fram ömhet och får oss att vilja ta hand om den, förklarar Torun Lindholm, professor i psykologi vid Stockholms universitet.
– Vi tycker om individer som har småbarnsrelaterade egenskaper som stort huvud, stora ögon och runt huvud. Man har gjort studier där man varierar dragen och ju mer babyaktiga de är, desto gulligare anses de.
Förstärker känslorna
Ju gulligare du är desto större chans att du överlever.
Och vår känsla för gullighet sitter djupt. Även små barn i treårsål dern vet att den som har stora ögon och stort runt huvud är någon man ska ta hand om.
Noshörningen Nelson, isbjörnen Knut eller sälungarna Anders och Benjamin. Djur som är hjälplösa, sjuka och föräldralösa verkar förstärka känslorna ännu mer. – Ja, då blir det upphöjt till tio! Men det finns också människor som är kallsinniga inför söta djurungar. Det behöver inte betyda att det är något fel på dem, förklarar Torun Lindholm.
– Alla är ju olika. Med djur handlar det också om vad man är van vid. Har man inte haft så mycket djur omkring sig har man svårare att relatera.