Cykeln – nyckeln till en bättre stad
Satsningar på cykelåkning är som en lottovinst visar utredningar om hälsa och miljö
Cyklandet kunde vara Helsingfors trumfkort i internationell marknadsföring och framför allt ett betydande sätt att förbättra folkhälsan och miljön. Men utvecklingen stampar på samma ställe. Byggandet av nya cykelstråk och övriga trafik- arrangemang väntar på beslut och pengar.
– Det hänger på enskilda planerare i förvaltningen hur bra vi främjar cykelåkning, säger Mikko Särelä, grön politiker och stadsplaneringsaktiv.
Enligt Helsingfors stads utredning behöver planerare och tjänstemän tydliga signaler från överordnade att cyklandet prioriteras.
I Köpenhamn stod folket på barrikaderna. 30–40 år senare cyklar nästan hälften av invånarna till och från arbetsplatser. Biträdande stadsdirektör Morten Kabell föregår med gott exempel och cyklar han också.
– En av de viktigaste uppgifterna jag har är att lyssna på och tala med Köpenhamnsborna och sedan föra vidare förslag, säger Kabell.
I Stockholm har speciellt arbetsplatspendlingen ökat och enligt enhetschefen vid Trafikkontoret, Eric Tedesjö, är det en välbeställd medelklass som har tagit till cykeln. Det ökade också politikernas intresse.
Det var efter de stora demonstrationerna i slutet av 1970-talet som Köpenhamn valde cykelvägen. Den enligt många enda rätta vägen. Planerare, arkitekter, forskare och politiker från världens alla hörn reser till Köpenhamn för att cykla, och förstå. Även från Finland. Vad är det som pågår, hur gör danskarna?
Först gäller det att veta att Köpenhamn är en stad av Helsingfors storlek. Kanske lite större. Efter andra världskriget skulle danskarna köra bil precis som alla andra. Cykeln som sedan slutet av föregående århundrade varit ett ständigt och tydligt inslag i gatubilden fick länge samla damm i garaget. Men sedan fick Köpenhamnsborna nog. Och beslutsfattarna lyssnade.
För 35 år sedan fanns det över 400 000 bilar i trafiken i Köpenhamn en vardag. Antalet har minskat med 80 000 samtidigt som mängden cyklister i vardagstrafiken ökat från 108 000 till 268 000. Vid sidan av cykelvägar har Köpenhamn byggt ut kollektivtrafiken. Exempelvis så utvidgas den i dag fortfarande ganska anspråkslösa men relativt nya metrobanan i snabb takt.
Cykelparkeringen en utmaning
Motsättningar finns. Parkeringen är ett problem med nästan 700 000 cyklar i staden, för både cyklister och bilister. Utrymmet håller på att ta slut.
– Det är vår största utmaning, säger biträdande stadsdirektör Morten Kobell.
Det finns andra relaterade problem. Som trafikljusen.
– Jag ser sex, sju bilar stå i trafikljusen. Alla kör vidare när det är grönt. Cyklisterna är 300. De flesta av dem måste vänta på nästa gröna ljus.
Eftersom bilisterna i Köpenhamn anser att det är rätt och bra att begränsa bilåkandet och i stället främja cyklister måste staden ha lyckats med sin strategi. Den är genial. Tänket genomsyrar all planering. Köpenhamn är och ska förbli en stad där invånarna trivs utomhus året runt.
Trygghet är ett centralt tema. Köpenhamnsborna är trygga med att cykla i staden, och varför inte. Siffrorna visar att man ska trampa i snitt i 2 800 år för att råka ut för en olycka under arbetsresan. Ja, just det, nästan hälften av dem som arbetar eller studerar i Köpenhamn cyklar till arbetsplatsen och utbildningen.
I Helsingfors är siffran 11 procent och ska stiga till 15 år 2020.
Tar allt på allvar
Enligt Helsingfors stads utredning är cyklandet en lottovinst. En euro på cykelåkning alstrar åtta euro. Kalky- len beaktar tid, hälsa och miljö. Forskare i Köpenhamn drar precis samma slutsatser. Allt talar för cykeln. Den är bra för hjärtat, för knoppen och miljön. Mycket har hänt i Helsingfors de senaste åren men fortfarande är cyklandet ett undantag. Det görs undersökningar och skrivs strategier med sikte på kommande årtionden. Tålamodet tryter.
Mikko Särelä, grön politiker och stadsplaneringsaktiv som startat den populära Facebookgruppen Lisää kaupunkia Helsinkiin (ungefär Mera stad i staden), menar att engagemanget i stadshuset är väldigt personfixerat.
Stadens cykelkoordinator Marek Salermo gjorde underverk när det gällde att få alla förvaltningar att tänka cykel. Nu har han gått vidare till andra uppdragsgivare och förvaltningen hotar att falla tillbaka i gamla fåror. Alla gör sitt eget. Det kan ge märkliga lösningar, som en planerad rondell på Busholmen där cyklister förväntas köra mot bilarnas körriktning.
– Vi har i dag en hel del kunnande om och intresse för cykling i stadens organisation. Utmaningen är att hålla fast vid bra arbetstagare, säger Mikko Särelä.
Stadsplaneringsnämnden och några tjänstemän besökte nyligen Köpenhamn. Eftersom reserapporten väntar på sig är det lite oklart vilka insikter som fördjupades och hur dessa nyttjas i beslutsfattandet. Och det är inte första gången som Helsingfors skickar ut en delegation.
– Jag är säker på att kunskapen ackumuleras och utnyttjas. Det viktiga nu är att öka anslagen. Utan pengar bygger vi ingenting, säger Särelä.
Målet i Helsingfors är att höja anslagen från nuvarande 10 miljoner euro om året till 20 miljoner, ett fjärran mål med tanke på den nya regeringens beslut att skära i stödet till kollektivtrafiken. När Helsingfors omfördelar knappa resurser kan det drabba också cykelplaneringen. För 20 miljoner euro om året skulle
nätverket av banor som sammanbinder boendecentra bli klart inom det närmaste årtiondet.
I Köpenhamn vill biträdande stadsdirektör Morten Kabell lugna HBL:s oroliga utsände. Han ler och jag tittar på den snygga cykeltavlan som dominerar en vägg i hans i arbetsrum vid stadshuset.
– Det vi ser där ute är resultatet av en lång utveckling, säger han. Vad gör du personligen för att främja cyklande? – Jag cyklar. Jag sade nej till tjänstebil med chaufför. Jag lyssnar på och talar med stadsborna. Vi får tusentals förslag och frågor varje vecka och vi tar allt på allvar.
Utmärkt reklam
Swoosh. Swoosh swoosh. I korsningen av Bredgade och Esplanaden är det ofattbart att de allvarliga cykelolyckorna är få i Köpenhamn, särskilt som iögonenfallande många svischar förbi utan hjälm. Det är en detalj. En annan är cykelstölderna, som enligt stadens cykelkoordinator Marie Kåstrup är relativt få.
– Många nöjer sig med cykelns eget lås, den som sitter fast i ramen. Blir cykeln stulen så blir den. Med de dyra trehjulingarna, transportcyklarna är det förstås annat.
I Helsingfors är både hjälmar och okristligt krångliga och tunga låsarrangemang en vanlig syn. Ändå är cykelstölderna ett seriöst problem, enligt polisen. Trafikskyddet menar också att mörkertalet är stort vad gäller cykelolyckor. En bråkdel protokollförs hos polisen vilket försvårar uppskattningen av samhällskostnaderna.
Trafikkulturen i Köpenhamn är intressant. Den är tuff och kräver respekt av alla inblandade. Man ska veta hur man ska ställa sig i korsningar, använda armarna för att signalera körriktning och överlag se ut som man skulle veta vad man håller på med. Invånarna är förstås otroligt duktiga på allt detta. Slutresultatet är ett skönt flöde.
– Det bästa med vår stad är att vi har ett riktigt nätverk. Systemet av cykelvägar är sammanhängande, säger Marie Kåstrup.
Själv tänker jag på detta. När en Köpenhamnsbo råkar ut för en allvarlig cykelolycka ser staden till att personen ifråga får bra vård och snart sitter på cykeln igen.
The Guardian berättade i fjol om en kvinna som blivit påkörd av en buss. Hon miste en del av sin fot. Staden såg till att hon fick en specialdesignad cykel.
Även de äldre tas om hand. Hos staden kan man få låna trehjulingar som lämpar sig för personer med funktionsnedsättning. Åtminstone 500 äldre har passat på och hämtat en hoj.
Det är sådana saker som Köpenhamn skickligt använder i sin marknadsföring. Det ena ger det andra. Cykelturismen ökar. För Köpenhamnsborna är cykeln framför allt ett fortskaffningsmedel. Man tar sig med cykel från plats A till B och det är det. Inget märkvärdigt.
I broschyren Statistik från Helsingfors 2015 nämns inte ens ordet cykel.