Frida Andersson har hittat hem
Ibland lönar det sig att våga fråga. För finlandssvenska trubaduren Frida Andersson ledde den inställningen till ett samarbete med Bo Kaspers Orkester. Nu släpper hon och sångaren Bo Sundström sin andra singel tillsammans.
STOCKHOLM – Det är lite ofinskt att ta för sig, och fortfarande tycker jag att det är jobbigt. Men det värsta jag kan få är ett nej, säger Frida Andersson, sångerska och låtskrivare från Ekenäs, bosatt i Stockholm.
Den där gången, för drygt två år sedan blev svaret ja. Hon skulle precis komma ut med sin tredje skiva, den första på svenska efter att hon tidigare sjungit på engelska.
Samtidigt tog svenska Bo Kaspers Orkesters julturné bandet till Finland. Andersson tog mod till sig och frågade om hon inte skulle få vara förband.
”Nej, vi gillar inte idén med förband”, fick hon som svar.
”Men kom gärna med som gästartist på turnén.” Så blev det. Inte långt efter den skrev Frida Andersson Drömlänges, som hon bad bandets sångare Bo Sundström sjunga med henne. Och i våras frågade han om de inte skulle göra en ny svensk version av Paradiset. Det är finska Rauli Badding Somerjokis låt från 1974. Den singeln med video har kommit ut i dagarna.
En första översättning och version gjorde Bo Kaspers Orkester redan 2006. Men den blev lite ”baktung” eller ”tung i gumpen”, som Bo Sundström säger. – Jag har varit lite missnöjd. Den nya är därför lättare och alltså en duett.
– Fridas röst är väldigt okonstlad, den får bara berätta och det är till hennes fördel i en sådan sång. Jag lämnar nog också texten lite till lyssnarna. Jag försöker att inte vara så målande i min röst utan låter texten tala, säger Bo Sundström.
Han tycker att Paradiset och originalet Paratiisi är fin med sin enkla melodi, och säger att den i hans svenska öron låter mycket finsk.
– Det är nog inga ungdomar som möts på en dans utan de är i medelåldern och har varit med om en hel del, tänker han.
Ett visst vemod präglar den, och samma känsla, som Bo Sundström kallar skandinavisk, finns starkt i Bo Kaspers Orkesters musik. Fast just nu arbetar bandet med sin följande skiva som kommer ut i höst och den ska bli betydligt gladare än den förra Du borde tycka om mig, som präglades av skilsmässor och sorg.
Generösa kretsar
För Frida Andersson innebär sommaren spelningar i Finland och Sverige, i Vasa är hon till exempel förband till Roxette. Hon jobbar också med det som ska bli hennes nästa album.
I fem år har hon nu bott i Stockholm och när vi möts vid Nytorget på Söder utbrister hon: Det här är mitt torg.
– Det tog två år innan jag kände att nu har jag jättebra vänner här och att det i Stockholm mitt liv är. Före det hade jag halva foten i Finland.
Fem flyttar inom staden har det blivit, vilket är typiskt för bostadsbristens Stockholm som har en annan hyrespolitik än Finland. Yrkesmässigt då, hur är det att etablera sig här? – Du är ju inte den enda som håller på med musik men man blir inspi-
rerad av de andra. Man är ganska generös med att dela med sig, säger Frida Andersson.
På så sätt hjälper artisterna varandra både med kontakter och genom att tipsa om spelningar.
– Det är ändå inte så jättestora kretsar i musikersvängen här.
Men visst finns det dagar då det känns motigt, inte minst eftersom hon valt att hoppa av från samarbetet med skivbolaget och starta ett eget.
Nu är det hon som styr och det ger frihet men också mer osäkerhet. Hon kan ändå livnära sig på musi- ken vilket hon säger att hon är tacksam för. Och kanske det där med att vara sin egen chef gör att man också tar mer egna initiativ och förslag på samarbeten, säger hon.
Många finlandssvenskar lägger sig till med en mer rikssvensk intonation när de sjunger och det spe- ciellt i Sverige, men det säger Frida Andersson att hon inte ens kommit att tänka på. Däremot var det en stor förändring att börja sjunga på svenska i stället för engelska,
– Jag sjunger på ett mer avslappnat sätt nu, det viktigaste är berättelsen och att förmedla den. Jag ser mig som en berättare och inte en sångerska.