En jämställdhetsflopp

● Nu är det inte något sammanträffande att det är män som leder de stora partierna. Precis som det inte är ett sammanträffande att männen leder de stora bolagen, sparkar de stora bollarna, och tjänar de stora pengarna.

Det finns en djävulsk symmetri i att 83 av de 200 riksdagsledamöterna är kvinnor och kvinnans euro fortfarande är 83 cent. Men vidsynt som man är så väntar man med svartmålandet tills regeringsprogrammet är kungjort. För också om mansdominansen vittnar om tak av både glas och betong behöver den inte i sig betyda att partierna är oförmögna att främja jämställdhet.

Nu råder det inte längre något tvivel om saken: regeringsprogrammet är en jämställdhetsflopp. Utan att skuldbelägga minoriteten för majoritetens dumhet undrar jag var kvinnorna inom regeringspartierna har varit under förhandlingarna.

Kanske bevisar man hur jämställd och likvärdig man själv är genom att ta avstånd från behovet av jämställdhet?

● Jag tänker mig att det finns tre alternativ. Det första är att kvinnorna helt enkelt inte har haft något att säga till om. Endast 29 procent av de invalda riksdagsledamöterna från Centern är kvinnor, det vill säga inte ens en tredjedel. Det andra alternativet är att minoritetsställningen har gjort det svårt att förhandla. Den som är i underläge är sällan i position att ställa krav, och kanske vill man då inte heller fokusera på uttalade kvinnofrågor. Kanske bevisar man hur jämställd och likvärdig man själv är genom att ta avstånd från behovet av jämställdhet?

Det tredje alternativet är att kvinnorna inom Centern, Sannfinländarna och Samlingspartiet på fullt allvar anser att Finland är tillräckligt jämställt. Påståendet om jämställdhet mellan könen som redan uppnådd är inte något Sipilä-Soini-Stubb-påfund, utan ett vanligt missförstånd. Mycket har hänt och jämställdhetsillusionen stöds av att vissa kvinnor kan välja och vraka bland skolor, konsumera, köpa tjänster och klättra i karriären. Men som grupp är kvinnor fortfarande i en sämre position. Det sägs att det är föråldrat att tala om grupper, att individen är så stark att han inte kan reduceras till ett kollektiv, men individens förmåga och frihet påverkas direkt av kön och klass.

Men regeringsprogrammet säger alltså till mig som ung kvinna att mitt kön är helt irrelevant om jag mot all förmodan diskrimineras på arbetsmarknaden, har lägre lön och position än den mindre kvalificerade manliga kollegan, utsätts för våld i en nära relation, eller drunknar i obetalt omsorgsarbete. Då har jag bara misslyckats som individ. ● Problemet med regeringsprogrammet är ändå inte bara avsaknaden av åtgärder för ett mera jämställt Finland. Tittar man närmare på programmet framstår regeringen fast besluten att nedmontera den lilla jämställdhet vi har. Och det är här jag menar att mansdominansen syns: flera av de åtgärder som ska vidtas (nedskärningar som skall göras) slår oproportionerligt hårt mot kvinnor.

Jag förväntar mig att Finlands regering automatiskt analyserar sin politik ur ett genusperspektiv; hur påverkar de olika åtgärderna kvinnor? I dagsläget är regeringsprogrammet ett hån mot mig som kvinna och mot alla de som arbetar för ett jämställt samhälle.