Rätt attityd?

INVANDRING Ett stort tack till Jeanette Björkqvist för det fina reportaget från Rumänien i Hbl (31.5). Det var hjärtskärande att läsa om det fientliga bemötandet de romska barnen fick till och med i matbutiken. Det talades om att utbildning är den enda vägen uppåt. Och det är säkert sant. Men det behövs också medmänsklighet och uppmuntran, att någon tror på en och ens möjligheter.

Jag har bevittnat diametralt olika förhållningssätt till unga som söker sin plats. När jag som socialarbetarpraktikant 2000 var med då en tjänsteman från arbetskraftsbyrån intervjuade en ung invandrarkille för hans integrationsplan skrattade hon bort hans svar på frågan om vad han ville bli. Polis, svarade han. Jaja, men vad kan du tänkas göra för jobb? Ska vi skriva dela ut post?

Då jag sommaren 2008 var volontär på ett center för asylsökande i Schweiz råkade jag höra en manlig anställd förtroligt tala med den unga romska killen som skulle åka tillbaka till Rumänien med sin familj för att låta den sjuka fastern dö i sitt hemland. ”Din lärare ringde mig. Hon sade att du är exceptionellt bra på matematik. Lova att du fortsätter studera. Du kan så mycket bättre än samla skrot. En dag ska jag komma in på ett bankkontor och du ska sitta där i kostym och vara chef. Och vi ska skaka hand. Och det är jag som ska be dig om ett lån.”

Det är symptomatiskt att unga somaliflickor i Finland av studiehandledaren uppmuntras att bli närvårdare. Det är ett bra yrke, men kanske någon vill bli läkare och en annan polis. Integration av unga måste handla om att lyssna till dem och hjälpa dem att uppnå sina mål. Inte att sätta dem i fack och be dem hållas där. I Rumänien finns det stora ekonomiska hinder för i synnerhet romernas möjligheter till utbildning. Men i Finland finns möjligheterna. Finns rätt attityd? MARIKA WESTERLING TIMONEN Helsingfors