Vad är kvalitet i kyrkomusik?
KYRKOMUSIK Folke Forsman talar med kluven tunga i HBL (6.5). Nagelfarande den nyligen firade kyrkomusikfesten i Raseborg vill Forsman inte döma kompositören Timo Kiiskinen ohörd. Ändå är det exakt det Forsman gör när han underkänner inte bara kyrkomusikfestens konstnärliga ledning utan också gemene kantors insats för det lokala musikliv hen satts att tjäna. Exempelvis kritiken mot cantores locii för radio- och tv-gudstjänsternas brister går till helt fel adress. Det är sannerligen inte kantorerna som ber om dessa uppdrag, och ingen vet bättre än vi, att de ofta medför mer belastning än välsignelse för det lokala musiklivet.
I sak håller jag helt med Risto Nordell, som Forsman citerar, om att den lutherska kyrkan ”nästan helt övergett sitt kulturarv”. Frågan som Forsman inte ställer, men som måste ställas för att det ska bli rättvist, är vem som förvaltar detta kulturarv, samt vilka utmaningarna och hotbilderna är och från vilket håll attackerna mot detta kulturarv kommer.
Forsman ger – säkerligen oavsiktligt – stöd åt nypietisterna; de krafter inom kyrkan som vill nedmontera ”den välbeställda kyrkomusiken” i vårt land. När jag under många år kämpade för att A-kantorstjänsten i Matteus församling skulle återbesättas var församlingsledningens svar att vi kantorer har fel slags utbildning och helt fel yrkeskunskap. ”Behöver vi artister, kan vi hyra in dem”, löd kyrkoherdens dom. Mot sådana attacker har kantorerna ett enda vapen, allmänhetens starka och orubbliga stöd. Detta manifesterades med all kraft under kyrkomusikfesten där Forsman borde ha varit på plats innan han skrev sin olyckligt formulerade kria.
God förvaltning av det lutherska kulturarvet består inte i en definition av vad som är kvalitativ kyrkomusik. Som en subjektiv åsikt spelar en sådan definition nypietisterna i händerna, dem som vill ifrågasätta rätten till en plats i kyrkbänken för var och en som betalt sin kyrkoskatt, utan krav på andliga selfies. En luthersk kyrkomusik är per definition sekulär, det har den varit ända sedan vi uteslöts ur den katolska kyrkan. En luthersk kantor har alltid avlönats av det världsliga regementet, på Bachs och Buxtehudes tid av borgare eller regenter, i dag med kyrkoskatt. Det heter på finska: ”sen lauluja laulat, kenen leipää syöt”.
Det är varken tendentiösa nypietisters eller Forsmans och kulturelitens bröd vi kantorer äter av, men i hög- sta grad de 600 kyrkosångares, som mötte upp i Raseborg och deras tiotusentals själsfränders, vänners och släktingars bröd, landet runt.
MARKUS MALMGREN Avdankad kantor, Esbo
SVAR Även om jag inte kan vara överens med Markus Malmgren då han påstår att ”en luthersk kyrkomusik är per definition sekulär” (musik är aldrig konfessionell) och även om jag inte är förtjust i att bli beskylld för att tala ”med kluven tunga” (min Impuls-kolumn är visst spetsad men helt ärlig) tror jag att Malmgren och min uppfattning om den lutherska liturgiska musiken är ganska lika. Och på frågan om kvalitet svara jag helt pragmatiskt: musikalisk substans och gott framförande.
Varifrån ”attackerna mot detta kulturarv kommer” antyder redan Risto Nordell i HBL-intervjun då han säger att ”med åren har jag insett att ganska mycket beror på kyrkoherdarnas goda vilja och musikaliska bildning”. Malmgren snuddar vid samma problematik angående A-kantorstjänsten i Matteus församling. Här kunde tilläggas att det tyvärr finns ambitiösa musiker som sett sig tvungna att lämna sin församlingstjänst på grund av församlingsledningens avoga inställning.
Och jo, nej, jag var inte på plats i Ekenäs men jag lyssnade förvisso på musikgudsjänsten från bollhallen vilken var så rik att den inte rymdes på den givna radiotiden. Men hur rik var musiken i stiftets övriga gudstjänster denna kyrkans födelsedag?