Flott och färggrant för envar
KöRMUSIK
Tampereen Sävel. ● Kammarkören Krysostomos i Finlaysons kyrka och Lettlands radiokör i Tammerfors domkyrka 6.6. Dirigenter: Mikko Sidoroff och Sigvards Klava. Sidoroff, Sibelius, Esenvalds, Hillborg, Rautavaara, Pärt, Vasks.
Tammerfors vokalmusikfestival och konstnärlige ledaren Matti Hyökki slår 40-årsjubileet till ära på stortrumman med ett sällsynt mångsidigt och rikhaltigt program och allra grundligast trummas det självfallet för Sibelius, som går som en röd tråd genom programmet.
Vokalensembletävling med 14 deltagare från nio länder, körmönstring med 47 deltagare från tre länder, föreläsningar och seminarier och en mängd konserter från Tammerforsfilharmonikerna till ”lättare” kvällsprogram. Något för envar, med andra ord, inom ramen för en lika flott som färggrant sammansatt helhet.
I lördags var det julafton för dem som uppskattar a cappellakör utan desto mer krusiduller. Själv anser jag att Mikko Sidoroff (f. 1985) hör till det bästa som hänt finländsk körmusik på bra länge och den av honom grundade Krysostomoskören har så småningom stigit fram som en av landets främsta.
Sidoroffs specialitet är ortodox musik och den vid sjutton års ålder skrivna Panihida fortsätter en lång tradition, samtidigt som en personlig röst redan är närvarande. I Suuri paasto (2013) märks nya uttrycksmässiga dimensioner och den äktfinska melankolin är tydligare framträdande. Krysostomos klangkropp är slank på ett sätt som inte i första hand förknippas med estetiken men man är trots allt en kammarkör, inte en ortodox kyrkokör.
Total inlevelse
Det är klart att den här konserten borde ha ägt rum i Tammerfors ortodoxa kyrka, men eftersom det av någon outgrundlig anledning inte var möjligt fungerade den intima Finlaysonkyrkan som ett drägligt substitut. När en av världens bästa blandade körer, Lettlands radiokör, ger hals är det dock klart att det är domkyrkan som gäller.
Tjugofyra sångare och kyrkorummet fylls till brädden. Det är svårt att hitta några svaga punkter i den klangliga framtoningen – alla stämmor sitter som gjutna, renheten är prickfri och inlevelsen total, även om tolkningarna inte nödvändigtvis var helt konventionella.
Så framförallt inte Sibeliusnumren av vilka Sortunut ääni och Min rastas raataa gjordes acceptabelt, medan de extremt långsamma tempona i Sydämeni laulu och Saarella palaa fungerade i det första fallet, inte i det andra. Einojuhani Rautavaaras präktiga Rilketonsättning Die erste Elegie och Arvo Pärts Nunc Dimittis tolkades med stark emotionell laddning, medan landsmannen Peteris Vasks Ziles zina (2004) kändes mer angelägen än mycket han gjort på senare tid.
Konsertens höjdpunkter var lettiske Eriks Esenvalds (f. 1977) på albansk folkore baserade Légende de la femme emmurée (2005), där den etniska tonen kontrasterades fruktbart mot ett mer personligt idiom, samt Anders Hillborgs superhäftiga Ligeti-inspirerade fonetiska klangstudie Mouyayoum (1985), där dirigenten Sigvards Klava och hans kör med eftertryck visade att även det till synes omöjliga är möjligt när man kan sin sak.