Upptäcktsresande utan hämningar
Konstnärsparet Pekka och Teija Isorättyäs verk utstrålar en entusiastisk inställning till omvärlden. Allt verkar möjligt – samtidigt som skulpturerna också frammanar ett underliggande hot.
SKULPTUR
Pekka och Teija Isorättyä ●● Robot and the Sea Galleri Sculptor, Södra kajen 12. Till 6.9.
Pekka och Teija Isorättyä spelar trumpet och trombon så svetten lackar, uppallade på piedestaler i galleri Sculptor. Performancekonstnären Mimosa Pale ackompanjerar på såg och lövblåsare och Mikko Myllylahti läser egna dikter infälld i ett bord.
Det är konstens natt och vernissage för paret Isorättyäs utställning. Deras musikperformance kanske mer en visuell än en musikalisk upplevelse, men framför allt är det energin och tilliten till situationen som är behållningen. Konstnärsparet Isorättyä spelar som om de kan hantera vad som helst – med glädje, och den smittar.
Blåsinstrumenten lärde de sig spela på en turné med gipsy punkorkestern Polka Madre under tiden när de bodde i Mexiko 2007–2010.
För sitt senaste konstprojekt har paret lärt sig simma i svåra förhållanden, dyka med utrustning och segla.
De köpte helt enkelt en begagnad segelbåt i Haparanda, och utan tidigare erfarenhet, men efter att ha lärt sig navigera på skepparkurser, gav de sig ut på Bottenhavet.
– Vi klarade inte alltid av att reva seglen i den hårda vinden, så ibland slets de sönder och vi måste sy dem. Det värsta var när vi krockade med en fyr utanför Uleåborg. Vi var så koncentrerade på ett segel som just då gick sönder att vi inte såg fyren, säger Pekka Isorättyä.
Upphittat material
Om deras arbetssätt sprudlar av oförvägen livsglädje, uttrycker själva skulpturerna något helt annat. De är ofta sköra, sorgsna varelser, missanpassade robotar som fungerar trots märkliga konstruktioner, till stora delar byggda av sådant som klassats som skräp.
Parets förra utställning på Sculptor kretsade kring åldrande. De två senaste åren har de sökt sitt material till havs och verken tangerar ekologi. Förra sommarens seglats gick till Stockholm, de har dykt i grottor i Mexiko och bott ett halvår i Japan.
Garvat tonfiskskinn, avfall från en fiskmarknad i Kobe, klär en sjöjungfru som väcker associationer till Frankensteins monster. Hjärtat pumpar i takt med en vindrutetorkare och händerna sträcks långsamt fram, när balansen skiftar.
Det konstgjorda, men ändå levande går igen i deras verk och får en att tänka på konstgjord andning för livet på jorden.
En sköldpadda drivs med energi från bitar av solpanel hittad i Karibien. Den kravlar sig klumpigt fram på ben av trä från Bottenviken. Vid ett besök är den på väg att gå rakt in i väggen.
Varnande mistlur
Oil Age är mer mekanism än varelse och med sina kugghjul från en pansarvagn kunde skulpturen väcka obehag. Men den doftar ganska gott av ekologisk sågkedjeolja, gjord av raps i stället för mineralolja.
Talar deras verk om en ljus eller mörk framtid?
Ljudbilden är aggressiv eller varnande, från den oljiga maskinens skrällande till en mistlur i den spelbara skulpturen Swordfishtrombone (från titeln på en Tom Waits- skiva) och sjöjungfruns klagande sång.
På utställningen befinner vi oss samtidigt i ett skräckkabinett där allt är på väg att rasa samman och i en lekpark med oändliga möjligheter. Inte helt olikt verkligheten utanför.
Det är både möjligt och lite kittlande att tänka på verken som realistiska.
Min enda invändning gäller en osammanhängande trettiominuters videodagbok i galleriets bakre rum. Om man vill visa bakgrundprocessen kunde det ha gjorts i en tydligare berättande form. Hur lyckades de lära sig allt? Hur hittade de vad de behövde? Här döljer sig ett äventyr.