Den finländska utopin på Kuba.
Julen 1906 grundade finländaren Oscar Norring kolonin Ponnistus i Omaja på Kuba. Dit lyckades han småningom locka ett femtiotal finländare. Som alla idealsamhällen fungerade det inte så länge, men 106 år senare finns fortfarande spår av den finländska kol
Europas problem känns avlägsna när den gamla Chevrolettaxin rullar in i den lilla byn på östra Kuba. Värmen är tryckande och på den dammiga och öde huvudgatan letar två hundar efter skugga.
Det var här som några missionärer från den amerikanska metodiströrelsen först slog sig ner 1905 och grundade Omaja. Marken hade nybyggarna köpt för en spottstyver av en amerikansk finansman som såg möjligheter i markaffärer i den glest befolkade Orienteprovinsen. Förebilden var Omaha, i USA. Gatorna namngavs efter personerna som köpte dem och byggnadsstilen kom att efterlikna miljöer i den amerikanska västern.
Norring grundade
Ett år senare, 1906, rullade den andra inflyttningsvågen in över Omaja. Först på plats var finlandsamerikanen Oscar Norring och hans hustru Selma. Oscar Norring hade arbetat som kapten på ett fartyg som ägdes av Finska Ångfartygs Ab, men lämnat företaget efter ett bråk runt en förlisning.
Norring, som talade både svenska och engelska, blev i stället skandinavisk agent för The Cuban Land Company som sålde mark på Kuba. Julen 1906 grundade paret kolonin Ponnistus utanför Omaja. Genom annonser i finskamerikanska dagstidningar lyckades Norring locka dit fler finländare. Först ut var Eva och William Keskinen. William, en skicklig hantverkare från Helsingfors, var intresserad av arbetarrörelsens utveckling och teosofi.
50 kamrater
Fler medlemmar från både Finland och USA anlände med tiden och kolonin expanderade. Som mest bodde där ett 50tal personer. Norrings och Keskinens positiva annonser och artiklar närde drömmen om ett tropiskt paradis byggt på de socialistiska idealen ”frihet, jämlikhet, broderskap och möjligheter att leva ett bra liv på det egna arbetet”.
Medlemmarna kallade varandra ”kamrat”, viktiga frågor löstes på ge mensamma stormöten och till och med begravningsceremonierna utfördes enligt socialistiska principer.
Basnäringen var emellertid jordbruket och tanken var att nybyggarna skulle försörja sig på odling av huvudsakligen citrusfrukter för export till den amerikanska marknaden. Tobaksodling fanns också med på önskelistan, men det saknades kapital och kunskap om det. Norrings plan var att fem hektar räckte för att försörja en familj. Om familjen växte kunde gränsen utökas till tio hektar.
Magra jordar
Det är oklart hur länge The Cuban Land Company fanns med i bilden, men enligt Ritva Jarva vid Åbo universitet, utlovade Oscar Norring ”markpriser som var två dollar lägre än företagets”.
Nybyggarna visste inget om tropiskt jordbruk. Magra jordar och dålig tillgång till bevattning bidrog till att bara en bråkdel av den köpta jorden odlades. I stället fortsatte många att arbeta i yrken som de redan behärskade, till exempel som hantverkare. Det drog de amerikanska nybyggarna nytta av och finländarna kontrakterades för att bygga möbler och hus. I den lilla metodistkyrkan, som ligger på en sidogata i Omaja, används fortfarande den gamla predikstolen som snickrats för hand av de finländska möbelsnickarna. På det lilla träkorset på altaret finns inskriptioner på finska.
Spåren finns kvar
– Även om finländarna försvunnit för länge sedan, lever vi fortfarande med historien, säger kyrkvärden Mari Castro Aguilar när hon stolt visar oss runt i kyrksalen.
Även om trakten runt Omaja avfolkats kraftigt är den metodistiska församlingen här livaktig.
Omaja är i dag det enda intakta protestantiska samhället på hela det katolska Kuba.
I ett litet slitet, turkosfärgat trähus på 58 Camilo Cienfuegos Avenue, några kvarter därifrån, döljer sig fler skatter från det förflutna. Huset, som ursprungligen uppges ha tillhört missionärsparet Alfred och Lydia Parker, byggdes av nordiska byggnadssnickare. Inuti finns många välbevarade inventarier från samma tid.
– De kom med husköpet och är fortfarande väldigt funktionella, berättar William Ortiz Ray och 17åriga dottern Dayana Ortiz Vazquez som, utan att känna till den exakta historien, förstått värdet i att bevara bohaget.
I köket står bland annat ett rus
tikt matbord med små lådor undertill. I ett av sovrummen finns en väl tilltagen dubbelsäng med en diskret ornamenterad gavel. Och det sirliga vitrinskåpet i vardagsrummet, fyllt av glas och porslin, har en vackert etsad glasruta.
Nytt försök 1909
Ponnistus, som var resultatet av den ”tropiska feber” som rådde i Finland runt sekelskiftet, varade bara till 1909. Ritva Jarvas efterforskningar visar att de socialistiska idealen blev svåra att förverkliga i vardagslivet. ”Snart uppstod rykten om konflikter medlemmarna emellan”, skriver hon. Tuffa förhållanden med dåliga transportmöjligheter, svårigheter med att få tag på vatten, mat och andra varor, undermåliga bostäder och få arbetstillfällen, satte också krokben för framtiden även om William Keskinen bestämt hävdade att famil- jerna skulle kunna leva på sina jordlotter inom tre års tid.
Dödsstöten kom när paret Norring plötsligt lämnade Ponnistus för att starta en ny koloni i La Atalaya, Nuevitas, en bit därifrån. Då hade medlemmarna redan börjat ifrågasätta sina markinköp eftersom äganderättsbevisen var skrivna på finska.
Norrings försök att locka över medlemmarna till den nya kolonin misslyckades. I den misär som rådde valde många istället att lämna Kuba. De flesta reste till USA, småningom även Norrings. 1917, åtta år senare, fanns tre finländska familjer kvar i Omaja. Enligt Migrationsinstitutet i Åbo var det familjerna Kaarlo Laine, Otto Parcke och William Keskinen. 1959 var Keskinen siste man att lämna Kuba, efter 53 år. Då hade hustrun Eva dött, farmen sålts och Fidel Castro gjort sin revolution. William Keskinen och hans tre vuxna barn flyttade till Florida. Fram till sin död var han övertygad om att ”om finländarna stannat längre på Kuba hade de aldrig åkt därifrån eftersom världskrigen gjorde Kuba rikt”.