Det är inte fel i sak att EU ger stora belopp för att hjälpa Turkiet ta hand om flyktingarna. Men det går inte att blunda för att Erdogan sitter med ett kort på hand som han kan använda som han vill.”

Yrsa Grüne i ledaren

Fyra månader efter parlamentsvalet i Turkiet lyckades partiet Lag och rättvisa (AKP) vinna tillbaka 4,5 miljoner väljare och har igen absolut majoritet i parlamentet. Det betyder att AKP ensamt kan bilda regering. Det betyder också att president Recep Tayyip Erdogan kommer att försöka befästa sin makt.

Erdogans mål har varit att ändra Turkiets grundlag så att presidenten inte längre är en närmast ceremoniell person utan en som utövar verklig makt. Tillförordnade premiärministern Ahmet Davutoglu uppmanade alla partier att stödja en grundlagsändring efter att valresultatet blivit klart. Trots AKP:s seger i valet har partiet inte det antal ledamöter som skulle krävas för att genomdriva en grundlagsändring utan andra partiers stöd.

Men Erdogan behöver inte nödvändigtvis en formell grundlagsändring för att få som han vill. Om han lyckas behålla den verkliga makten inom sitt parti är det han som styr och ställer också inom ramen för den nuvarande lagen.

Rykten om hur presidenten kommer att öka sin makt genom att ändra rådande praxis är i full gång. En av åtgärderna är att presidenten, inte premiärministern i

fortsättningen ska leda regeringens möten.

Valresultatet är en bitter kalk att svälja för det sekulära partiet CHP som är det största oppositionspartiet. Före själva valet spekulerade man friskt om att AKP kunde tänka sig att samregera med CHP. Men då utgick man från vad opinionsundersökningarna lät påskina: att partikonstellationen skulle vara ungefär densamma som efter valet i juni.

När AKP:s seger var klar på söndagskvällen betecknade CHP valresultatet som en katastrof. CHP är visserligen fortfarande näst störst i parlamentet, men en plats i regeringen är knappast aktuell.

Också det ultranationalistiska MHP och det pro-kurdiska HDP backade något men båda sitter kvar i parlamentet.

När det gäller HDP sägs det att Erdogan ville straffa väljarna – HDP fick 13 procent av väljarnas röster i juni. Kort efter valet avbröt Turkiet fredssamtalen med det kurdiska arbetarpartiet PKK.

Efter att AKP återtagit sin ledande ställning hoppas många att fredssamtalen ska komma i gång igen.

EU har anledning till djup oro. Man kan förstås säga att Turkiet är stabilare, eftersom svåra regeringsförhandlingar inte är att vänta.

Turkiet har i likhet med väst krävt att Syriens ledare Bashar al-Assad avgår. I ett tidigt skede av kriget tillät Turkiet avhoppade syriska militärer att bilda Den fria syriska armén på Turkiskt territorium.

Turkiet har officiellt tagit emot cirka 2,5 miljoner flyktingar. Hur många de icke registrerade flyktingarna är vet ingen.

Men Assad sitter kvar och ett slut på kriget i Syrien blir det inte i morgon. Därför bävar EU för att Turkiet ska låta flyktingarna ta sig vidare till EU.

Det är inte fel i sak att EU ger stora belopp för att hjälpa Turkiet ta hand om flyktingarna. Men det går inte att blunda för att Erdogan sitter med ett kort på hand som han kan använda som han vill.

En försmak av detta var kanske hans nästan triumferande uppmaning till medierna att sluta kritisera Turkiets regim och ”respektera det demokratiska valresultatet”.

Det ger starka olustkänslor. Turkiet är ökänt för sina fängelser och sina hårda tag mot oliktänkare. Om EU böjer sig för Turkiets krav på visumfrihet utan att påminna om de mänskliga rättigheterna ryker EU:s trovärdighet.