Skilda perspektiv på en död mamma
Efter att tre år i rad ha blivit norsk skejtmästare bytte Joachim Trier bana och blev filmregissör. Med fjärde filmen nådde han till Hollywood.
I Joachim Triers nya film har en far och hans söner olika minnen av hustrun och modern (Isabelle Huppert).
Minnet är en bedräglig sak, både på riktigt och på film. I Joachim Triers nya film Louder Than Bombs väljer en far och hans två söner att minnas en älskad hustru och mamma på helt olika sätt och med olika grader av ömhet.
– Mitt främsta mål var att komma under huden på karaktärerna. Jag ville också visa hur svårt olika familjemedlemmar kan ha att kommunicera med varandra, säger Joachim Trier per Skype från Oslo.
Huvudrollerna som den sökande fadern och den döde modern spelas av de två storstjärnorna Gabriel Byrne och Isabelle Huppert. Vad lärde sig Joachim Trier av dem?
– Isabelle lärde mig att se människan och ögonblicket. Hon påpekade att stora skådespelare som hon kämpar med samma utmaningar som de som nya är i branschen – det gäller att aldrig bli trygg i sig själv.
– Och Gabriel, ja han beskriver sig inte som skådespelare i första hand utan som en människa som blev en skådespelare.
Familjens yngste son Conrad (Devin Druid) är en strulig pubertal yngling som inte fick veta sanningen om sin mors död när han var barn och som nu har svårt att relatera till sin orolige far. Nu är han den som är mest intresserad av att få veta hur modern egentligen dog.
– I grund och botten handlar min film om sorgen över att inte ha en gemensam sanning. Samt om vikten av att kunna respektera andras verklighet och det i sin tur innebär en ständig kamp för oss människor, säger Joachim Trier.
Joachim Trier, är född och uppvuxen i Norge och avlägsen släkt med danske regissören Lars von Trier. Hans morfar hette Erik Løchen och gjorde en kort karriär som filmregissör, med filmen Jakten som uttogs till filmfestivalen i Cannes.
Själv ägnade sig Joachim Trier länge framför allt åt skateboard och blev norsk mästare tre år i rad. Sedan ville han göra något annat.
– Jag började göra kortfilmer med mina vänner från skejtvärlden. Det blev många filmer om skejting, bland annat om när de misslyckades – en bröt armen till exempel.
– Till slut var jag mer upptagen av film än av skejt och då sökte jag in till National Film School i London.
Åren i filmskolan i början av 2000-talet blev en härlig tid. Bland lärarna fanns kända regissörer som Stephen Frears, Mike Leigh och Robert Altman. Joachim Trier säger att han under utbildningen fastnade för det uttryck han vill prioritera i sina filmer.
– Jag vill hålla fast vid en punkskejtattityd. För mig innebär det att göra filmer om ämnen man är sugen på att filmatisera och inte bara göra mainstreamfilmer som drar en jättepublik.
– Alla regissörer, också jag, vill få mycket publik men jag ville inte ge avkall på alla mina idéer.
Förebilder då?
– Jag står med ena foten i den europeiska filmtraditionen och med andra foten i amerikansk film. Å ena sidan älskar jag Michelangelo Antonioni, Bergman och Andrej Tarkovskij och å andra sidan Brian de Palma och Francis Ford Coppola och jag tröttnar aldrig på en film som Gudfadern.