November i Europa

● Lördag kväll den 13 oktober. På ett lerigt fält står en 16årig långhårig pojke i en kö med idel främlingar. Framför och efter kön står poliser med vita munskydd. Pojken frågar mig med oro i rösten vad det är han köar för. En syrisk man som håller hårt om en flicka med två strama flätor, vänder sig om och svarar: – Bussarna härifrån går till Ungern.

– Men jag vill inte till Ungern, säga den afghanske pojken. – Vart är du på väg? – Tyskland. – Kortaste vägen går genom Ungern.

● Pojken stiger på bussen – i sista minuten, ska det visa sig. På söndagen stänger ungrarna gränsen. Det är en tidsfråga når de andra gränserna stänger. Alla har bråttom. På torget i Malis huvudstad Bamako spelas en video med Angela Merkels tal upp på en stor skärm. Mänskosmugglarna använder den som bevis.

– Ni ser själva. Endast 9 200 USD … det är inte olagligt, ni är inbjudna.

De europeiska ledarna möts i Bryssel, det talas och planeras, men på åkern har ingen tid med prat. Inte heller finns det några europeiska ledare där. Vi förmodar alla att vi vet varför människorna står där, att de vet vad som väntar, och visst finns det de som vet. Men smugglarna kontrollerar informationen och så länge det är så finns det lite hopp. Människosmugglingen i dag bringar in mer pengar än narkotika och politik, och innebär klart mindre risker.

Inne i tältet på fältet finns en fastklistrad, handskriven lapp: ”Här kan du be om asyl”. Enligt Dublinföredraget är en flykting det landets ansvar på vars mark flyktingen först sätter fot. Ett sätt att fördela ansvar, men också att förhindra att flyktingarna kan ”shoppa” för asyl. Ett system som i åratal varit ur funktion eftersom det bygger på en fullständigt felaktig premiss. Att vi lever i ett enhälligt Europa. Men att få uppehållstillstånd i Rumänien eller Grekland är inte detsamma som att få uppehållstillstånd i Sverige.

För flera år sedan sprack bubblan och myndigheterna i Europas gränsländer slutade att ta fingeravtryck av dem som sökte asyl. Utan klara bevis var flyktingarna först hade landat kunde de inte skickas tillbaka. Politiker rasade. Mera prat. Men inte med dem som sökte asyl. I dag är det journalister och hjälparbetare som talar med flyktingarna. Journalisterna bär budskapen från människorna till politikerna och tvärtom. Inte ovanligt i krigshärdar, men absurt i Europa.

● Pratar man med dem som står där i kön visar det sig att de vill till länder där deras barn kan gå i skola, länder som har en demokratisk tradition, länder där de tror att de kan få jobb. Och där de kanske redan känner någon. De kommer från oroshärdar som Syrien och Afghanistan, men bland dem finns också emigranter från Afrika som vill undvika fattigdom och bygga sig ett bättre liv. De milsvida skillnaderna mellan de som har och de som inte har (pengar, fred, möjligheter, framtid) kommer att prägla det här århundradet vare sig vi vill det eller inte. Det kunde man ju prata om. Till exempel med dem som står där på åkern.

Journalisterna bär budskapen från människorna till politikerna och tvärtom. Inte ovanligt i krigshärdar, men absurt i Europa.