Kvinnoyrken och kall

Vissa jobb är ett kall. Så är det bara. Det har varit ett kall att vara lärare. Ett kall att vara sjuksköterska. Ett kall att jobba med äldre, funktionshindrade eller barn.

Och har man ett kall och inte ett jobb då betyder det att lönen är därefter, för vem vill inte jobba med något som är så viktigt att det faktiskt kan ses som ett kall?

Anmärkningsvärt är att så många av de här yrkena domineras av kvinnor!

Så bygger man välfärd, genom att se till att några av de viktigaste samhällsfunktionerna upphöjs till kall och betalas därefter, alltså väldigt dåligt – eller billigt om vi vänder på kuttingen och försöker se det från andra sidan, de som skall betala lönerna.

Den typen av system fungerar ganska bra när samhället blomstrar, när löneläget är ganska högt redan och människor känner att de kan vidareutbilda sig eller kanske få något annat mer välbetalt jobb. Det fungerar därför att även ett kall i goda tider kan räkna med ett litet, men dock, uppsving i lön och andra arbetsvillkor.

Men när inte samhället blomst- rar, när hela samhället, nationen, har satt sig i rutschbanan och förgäves försöker knipa åt med händerna runt kanterna för att hindra nerfarten då är det inte lika kul att jobba inom ett kall.

Den som redan lever på marginalen tycker inte om att få försämrade arbetsvillkor, sämre lön eller för den skull kortare semester.

Den som jobbar inom ett kall kan plötsligt tycka att det är orättvist att just deras kall skall brandskattas på de få förmåner som kallet innebär. Finns det inte andra yrkesgrupper som skulle kunna få ge avkall på sina förmåner, tycker den som jobbar inom ett kall.

Det konstiga är att hittills har det gått bra att få personal till de här kall-yrkena. Frågan är hur det går den här gången, nu när trots allt många ändå har hunnit förstå att deras jobb är viktiga och kanske borde ha bättre villkor, inte sämre.

Åker vårdpersonalen till Sverige då? Nej, Norge förstås, för där är villkoren ännu bättre!

Vem skall då ta hand om politikerna när de blir gamla och uttjänta? Finns det någon som ser som sitt kall att ta hand om dem då.

Det tror jag till och med politikerna kan tycka vara en intressant fråga!