Vintern räddad.
Den ryska pensionären Elli Jevdokina har fått ved gratis över hela vintern tack vare volontärer som samlar in pengar på sociala medier. Frivilligarbetare i Ryssland är mycket aktiva. Ibland tar de i praktiken över kommunens uppgifter.
TORZJOK – En dag kom Kolja hit och frågade om jag behövde ved. Jag ville veta hur mycket den kostade. Han svarade att det är gratis. Hur så gratis? undrade jag. Ingenting är ju längre gratis.
Tårarna väller upp i 78-åriga Elli Jevdokinas ögon. Hon har fått ved för hela vintern utan att det har kostat henne en enda kopek, vilket betyder att ett stort bekymmer har lyfts från hennes axlar.
– Ved för hela vintersäsongen kostar 15 000 rubel (214 euro), min pension är 6 700 rubel (95 euro) i månaden. Tidigare sparade jag pengar hela året för att ha råd att elda på vintern. Jag köper aldrig kött, bröd eller mjölk utan äter i stort sett det jag odlar själv, säger Jevdokina.
Nikolaj Romanenko lägger armen om henne.
– Nästa år ska ni få ved igen, säger han glatt och osentimentalt.
Romanenko (25) är utbildad ekonom och jobbar på ett litet turistföretag i Torzjok utanför Tver. På sin fritid är han volontär för organisationen Vazjnoe delo (Viktigt ärende) – en lokal rörelse som sysslar med välgörenhet på gräsrotsnivå. Sådana rörelser har uppstått över hela Ryssland på senare år. I korthet går deras verksamhet ut på att lappa ihop hål som den ryska statsförvaltningen lämnar efter sig.
Pensionärer glöms bort
– Många sysslar med att samla in pengar för sjuka barn. Det är lätt att samla in pengar för barn, men pensionärerna som har det svårt i vårt samhälle glöms ofta bort. Därför beslöt jag att sätta i gång den här kampanjen för att dela ut ved åt fattiga äldre. Det har lyckats över förväntan, säger Romanenko.
I år slår hans kampanj för att samla ved rekord. Vid det här laget har han fått ihop motsvarande 10 400 euro och innan hösten ska totalt 116 pensionärer i Tvertrakten ha försetts med ved. Dessutom driver han kampanjer för att städa upp sopor och få folk att sluta kasta skräp.
– Det är inte sant att folk i Ryssland är apatiska och inte vill förändra saker. Problemet är att de inte litar på någon. Men när jag ställer mig och städar sopor blir folk nyfikna och vill delta. Utan sociala medier skulle våra insamlingar aldrig gå så här bra, folk litar på uppgifter som deras vänner delar.
Romanenko använder inte ordet pensionärer när han talar om utsatta gamla utan babusjkor, det vill säga äldre kvinnor. (Babusjka = mormor eller farmor). Ryska pensionärer som kommer upp i Jevdokinas
ålder är nämligen i allmänhet kvinnor. På landsbygden har de framför allt problem som är kopplade till den svaga infrastrukturen – veden behövs därför att de saknar gas. I Elli Jevdokinas by några kilometer utanför Torzjok är det till exempel bara de bättre bemedlade invånarna som har gas.
– De som har råd att dra in gas betalar för den själva. Jag har inte de pengarna, konstaterar Jevdokina.
Bakom Jevdokinas hus ligger hennes livlina: en stor trädgård där hon odlar potatis, rödbeta, kål och morötter. Hon öppnar dörren till lidret och visar upp en enorm pumpa.
– Jag drog hit den från åkern med hjälp av en vagn. I vinter ska jag koka gröt på pumpa. Det är väldigt nyttigt att äta om morgonen, på fastande mage, säger hon.
En betydande orsak till den dåliga infrastrukturen på landsbygden är utflyttningen. Stats- och kommunförvaltningen vill inte satsa pengar på att dra in gas till hus därifrån större delen av invånarna har flyttat.
– Före perestrojkan hade vi centralvärme i huset. Men sedan slutade de elda i den och nu får var och en klara sig själv, säger Roza Karasiova (75), som bor i ett tvåvåningshus i byn Trevakina ett femtontal kilometer utanför Torzjok.
Under sovjettiden bodde tolv familjer i det här huset. Nu är det bara tre kvar och över hälften av fönstren i byggnaden är igenbommade. Karasiova eldar enbart i sovrummet och köket. Toaletten består av ett utedass på gården, vatten släpar hon upp från brunnen.
– Kommunen vill inte dra in gas i huset, de säger att vi är så få som bor här. Jag var tvungen att låna pengar av grannarna varje år för att ha råd med att köpa ved. Därför är det en stor lättnad att Kolja ordnade den här veden åt oss, säger Karasiova.
Rulltårta av kommunen
Hon är van vid tungt kroppsarbete efter att ha tillbringat större delen av sitt liv med att arbeta i skogen, på byggplatser eller på järnvägsbyggen. Med en humoristisk glimt i ögat tar hon fram ett paket konserverad rulltårta.
– Den här fick jag av kommunen på ”Åldringarnas dag” den första oktober. Uppriktigt sagt hade det varit bättre om de inte gav oss någonting alls. Det här är ju bara tillsatsämnen, konstaterar Karasiova och skrattar ett hjärtligt skratt utan bitterhet. Hon tycker uppriktigt att det är komiskt.
Nikolaj Romanenko är ytterst kritiskt inställd till hur stat och kommun sköter sina ålägganden.
– I praktiken gör vi deras jobb. Vi delar ut ved, vi samlar in pengar till skolböcker och pennor för barn i fattiga familjer, vi plockar skräp längs vägarna, vi har renoverat en liten park i Torzjok. När vi skulle plocka skräp frågade vi kommunen om vi kunde få sopsäckar. De kunde sträcka sig till att ge oss femtio stycken, inte fler. Finns det en risk för att kommun och stat kommer att strunta i de här frågorna helt och hållet nu eftersom ni sköter dem gratis?
– Om vi inte gör något händer ingenting. Staten bistår inte sina medborgare, det går inte att förvänta sig något av den. Men vi har fått bidrag av folk från hela Ryssland. Människor är beredda att hjälpa, allt är en fråga om förtroende.