Josefine Klougart vill utforska världen
Ett rött äppelträd. Det är en återkommande bild i den danska författaren Josefine Klougarts texter. En form av symbolbild? Nej. Så är det inte.
– När jag introducerade bilden av ett äppelträd var jag specifikt rädd för att folk skulle börja tolka mina bilder symboliskt eller ännu värre allegoriskt. Minnen från till exempel barndomen har ofta en betydelse som går utanför vardagsspråket. En allegorisk läsning av dessa bilder skulle reducera och trivialisera djupet av dem. De går bara att förklara utifrån ett estetiskt språk.
Josefine Klougart har redan utkommit med fyra romaner, varav två hunnit bli nominerade till Nordiska rådets litteraturpris. Av böckerna har En av oss sover tidigare översatts till svenska. Nyligen utkom Om mörker i svensk översättning på Albert Bonniers förlag.
Författaren har beskrivits som ett nytt stjärnskott på den danska litteraturhimlen. Kritikerrosad och jämförd med Virginia Woolf. Själv tar hon det hela med ro. Det finns en påtaglig likhet mellan böckernas jag och henne själv, även om texterna inte kan definieras som självbiografiska.
– Litteratur handlar om att först se något meningsfullt, att minnas, att inte veta, men att välja att ändå dela. Först då kan det bli en del i en annan människas liv. Att skriva är inte att ha ett budskap som bara måste ut. Det handlar om en vilja att få veta mera, att gå djupare in i det existentiella. Att utforska världen.
Josefine Klougart har en stark tilltro till litteraturen som en kraft i tillvaron som sträcker sig betydligt längre än till att översätta livets företeelser i ord. Livet och skrivandet är ett pågående forskningsprojekt som aldrig kan göra anspråk på att bli färdigt. Och genom sitt romanjag säger hon:
”Det finns en liten handfull bilder jag inte blir färdig med. Det finns en hierarki av bilder, de är både kroppen och tankarnas, känslornas bilder; de släpper inte taget”.
Skyr förlegad romanform
Att först läsa och sedan lyssna till Josefine Klougarts ord är en sällsam upplevelse. Här finns en påtaglig assimilering av saker som i själva verket inte borde gå ihop.
Om mörker är en märkvärdig mix mellan essä, lyrik, prosa, fragment och därtill en del grafiska element som bildar en helhet som inte går att genrebestämma. De läsare som attraheras av en tydlig kronologi som ofta finns representerad i den narrativa berättarformen stöter här på ett motstånd.
Klougarts texter är komponerade på ett annorlunda sätt. Läsaren färdas mellan olika tider, personer och rum. Till och med själva handlingen upplöses och framställs genom icke nötta bilder och liknelser som ramlar in och bildar ett till synes ostrukturerat mönster. En vacker poetik genomströmmar texten som uppluckras och upplöses.
Josefine Klougart är själv skeptisk till det traditionella romanbygget, helt enkelt av den orsaken att det inte ger någon genklang till hennes sätt att varsebli livet och på det sätt vi människor percipierar tillvaron.
– Du är visserligen här och nu. Men samtidigt kan du blicka tillbaka på det som har hänt och det som kommer att hända. Vårt medvetande är mycket rörligt. Varför skulle man då i skrivandet vara tvungen att följa en strikt kronologisk tidslinje? Det är onaturligt att försöka forcera språket in i en sådan form. Det kan visserligen fungera, men samtidigt blockerar det nya insikter. Jag är mer intresserad av vad som händer när litteraturen ställer sig i relation till något som ligger gömt i tillvaron.
Allvar och litteratur
För Josefine Klougart handlar det om att tillåta tankar, bilder och emotioner att samspela med varandra på ett sätt som gör att något nytt kan födas.
– Det handlar om att väcka den där slumrande kunskapen inom oss till liv. Att få känna när man lägger ifrån sig en bok att den på något plan medverkat till en inre förändring.
I centrum för Josefine Klougarts författarskap står alltid de stora existentiella frågorna som kan sammanfattas i två huvudteman. Kärlek och död. De kan brytas ned i mindre ämnen som tangerar ensamhet, förluster, förälskelser och hemlängtan.
”Det är hela tiden det utväxlandet: det du får och det du lämnar tillbaka”.
– Människan lever kanske åttio år på jorden. En dag skall vi säga adjö till allt vi älskar. Litteraturen är ett sätt att tackla den problematiken. Den gör inte livet längre, men däremot djupare. Människor vill ställa sig de stora existentiella frågorna. Det är bra för oss att göra det. Det är bra för mig.
Josefine Klougart tar litteraturen på största allvar. Den skall inte enbart vara värd att läsa, utan så bra att den också är värd att spendera själva livet med.
– Mina läsare kanske väljer att ge min bok tjugo timmar av sitt liv. Det är tid som de kanske kunde ha spenderat med sina barn, då måste det vara värt det. Josefine Klougart besöker Bokkalaset i Ekenäs på fredagen, då samtalar hon med Merete Mazzarella på Ekenäs bibliotek klockan 10.00. En längre version av den här intervjun går att läsa på HBL.fi.