Sjuk på jobbet
Många faktorer ska vägas in då arbetsförmågan mäts.
Läkarförbundet vill att systemet med sjukskrivningar ändras. Läkaren ska å ena sidan följa de etiska reglerna som säger att hen ska ge utlåtanden som en av samhället godkänd oberoende expert. Å andra sidan ska läkaren också då hen sköter patienten anpassa vården så att patienten kan godkänna den. Det här kan leda till konflikter.
Läkarförbundet vill att man följer Hollands och Storbritanniens praxis där den vårdande läkaren inte skriver ut sjukledighet utan där man i stället fokuserar på vad arbetstagaren kan utföra för jobb.
Om arbetstagaren känner att hen kan jobba tar hen kontakt med arbetsgivaren. Arbetsgivaren ser vad den kan göra för arrangemang och därefter gör den vårdande läkaren, företagshälsovården och patienten upp en plan över om det behövs sjukledigt och i så fall hur länge eller hur länge specialarrangemang ska råda på arbetsplatsen.
Läkarförbundets verksamhetsledare Heikki Pälve tar som exempel att en gipsad arm inte på alla arbetsplatser är ett hinder för att jobba. Det är det säkert inte, men alla som haft en gipsad arm vet att det medför begränsningar. Armen är i en viss ställning, den värker kanske, man tar värktabletter – hur påverkar det arbetsförmågan – man får inte köra bil... Det är många faktorer som ska vägas in då arbetsförmågan ska avgöras. Och det är helt självklart att systemet bygger på skräddarsydda individuella lösningar.
Forskarprofessor Guy Ahonen vid Arbetshälsoinstitutet ser positivt på den nya modellen. Han säger att bilden blir mer mångsidig då olika faktorer mäts in i arbetsförmågan.
Läkarförbundet vill komma bort från slentrianmässiga sjukskrivningar. Det man också vill minimera är långvarig frånvaro från arbetsplatsen.
För tillfället funderar en arbetsgrupp vid Arbetshälsoinstitutet på rekommendationer för hur länge man ska vara sjukledig för en viss diagnos. Gruppen kommer däremot inte att följa Sveriges modell där hundratals diagnoser listas och sjukledigheten har fått en specifik längd.
Man vet att bedömningen av arbetsförmågan är mer komplex än så. Man resonerar att rekommendationerna ska knytas till de så kalllade God medicinsk praxis-rekommendationerna, där rekommendationerna är baserade också på forskningsresultat. För den enskilda arbetstagaren målas en allt mer komplex bild upp över vad som händer om man blir sjuk. Regeringen vill införa en så kallad karensdag så att första sjukdagen är oavlönad, efter det får man 80 procent av sin lön i åtta dagar och därefter ersättning enligt branschens avtal. Men om Läkarförbundets förslag blir verklighet – vad innebär det?
Vilken lön får man då det görs utvärdering av arbetsförmågan? En aspekt är också vad som händer om man inte klarar av att jobba med de uppgifter som man ska göra enligt de speciella arrangemangen? Vem avgör om man klarar av dem eller inte?
Människan ska inte vara främmande för förändringar men det system som nu diskuteras ser ut att ha arbetsgivarens intresse i första rummet och inte patientens.
Att skriva några entydiga rekommendationer kan bli svårt. Ur arbetstagarens synvinkel får det inte bli så att man inte vågar bli sjukledig av rädsla för att ändå inte få stanna hemma och vila upp sig. Det kan i förlängningen leda till längre och flera sjukskrivningar.
Arbetstagaren måste kunna lita på att det är hens bästa läkaren också i framtiden har i åtanke då arbetsförmågan bedöms.