Motsägelse i flyktingdebatten
Flyktingarna berikar vår kultur. De bidrar till att vi blir mer ”mångkulturella”, vilket är bra och önskvärt. De vidgar våra snäva finländska vyer, gör oss mer toleranta för andra livsstilar och religioner. De gör oss på det hela taget mer ödmjuka för det främmande och därmed till bättre människor.
Flyktingarna tvingas att fly från en kultur som hotar deras liv, från en kultur som inte ger dem någon framtid, från politiker, ideologer och ledare som de inte har något förtroende för. På vilket sätt kan en sådan kultur berika oss? På vilket sätt gör erfarenhet av sådana kulturer oss mer toleranta? Finns det inte en risk att vi blir mer fördomsfulla i stället?
Flyktingarna bör så snabbt som möjligt assimileras och anpassas till vår kultur. Detta är ett klart utsagt mål för våra myndigheter. Vad innebär det rent konkret? De bör lära sig inte bara språket utan också vår livsstil. De bör inte bara lära sig utan följa vår moral, våra värderingar och vår arbetsmoral. De bör fostras till tro på tolerans, jämställdhet mellan kvinnor och män, demokrati, vår syn på familjelivet, sexualiteten (inklusive homosexualitet och andra former av sex). De bör tro på religionsfrihet och yttrandefrihet inklusive rätten att kritisera olika religioner och att ta ställning för ateismen.
Å ena sidan bör de ha rätt att hålla fast vid sin egen kultur, men å andra sidan bör de anpassas till vår kultur. Hur går detta ihop? Finns här inte en uppenbar motsägelse? Man kan väl inte leva enligt två olika kulturer samtidigt? Innebär inte detta, i så fall, att man blir en splittrad och olycklig människa?
Vår finländska enhetskultur är självklart, liksom alla kulturer, föränderlig. Men 10 000 flyktingar som får asyl kan inte påverka 5,5 miljoner människors övertygelser och livsstil. Däremot måste flyktingarna ta till sig den för dem nya kultur de tänker leva i. I den mån de gör det behöver inga större konflikter uppstå. Liksom alla medborgare i vår toleranta kultur har de rätt att dyrka, eller låta bli att dyrka, att äta vilken mat de vill hur de vill och att klä sig hur de vill. I yttre avseende har de rätt att hålla fast vid de vanor och värderingar de är vana med. Det bör vi kunna tolerera utan att känna oss hotade eller bli förargade. Litet mera färg på tillvaron berikar vår fortfarande ganska lutherskt gråa enhetskultur.