Trettio år av personlig nordisk stil
Rolf Wallins musik är personligt hållen, energisk och fantasieggande.
Om Erkki-Sven Tüür i en recension på föregående sida kallas Estlands Magnus Lindberg kan man tänka sig Rolf Wallin (f. 1957) som en norsk motsvarighet till bådadera. Wallin, kallad en av Skandinaviens främsta tonsättare, tillhör samma generation som Tüür och Lindberg och har på samma sätt blandat influenser av en rad musikstilar, bland annat konstrock, jazz och tidig mu- sik. Han är likaledes etablerad, uppförd, respekterad och aktad och ofta också lika intressant i sitt sätt att skriva för orkester.
Trumpetkonserten Fisher King bottnar i tanken om att trumpeten, som ofta illustrerat festliga parader och dramatiska strider, aldrig kan gömma sig eller hålla några hemligheter i motsats till exempelvis valthornet. Tanken om att trumpeten i det här avseendet är öppen och blottlagd menar Wallin leder till att den också är sårbar.
Trumpetkonserten sägs vara ett självbiografiskt verk som tar avstamp i barndomens hat-kärleksförhållande till instrumentet. För att vara tonsättare är Wallin ovanligt explicit när han redogör för meningen i musiken: Verket handlar om att besöka mörka platser, låga, djupa platser, men också om hoppet att transformera en öken till ljus och flödande energi. Ändå finns här ett ofrånkomligt inslag av ångest och ovisshet, speciellt i slutets långa koralliknande dialog mellan solotrumpeten, träblåsarna, valthornsgruppen och en slagverksgrupp med flygel, som resulterar i en oavgjord situation.
Stilen intakt
Att det gått nästan trettio år mellan komponerandet av ett av Wallins senaste orkesterverk Fisher King och hans första orkesterverk ID, skrivet under studietiden i Oslo 1982, är ett smärre under, för så mycket påminner styckena om varandra, till texturen, melodimaterialet, gesterna, rörelserna, energin. Fascinationen för komplexa men flexibla texturer har hållit i sig och intresset för matematiska formler gör att det i alla tre verk går att dra paralleller till kompositörer som Xenakis eller Ligeti. Titeln ID syftar här på jaget i freudiansk bemärkelse och stycket härstammar från en tid när tonsättaren arbetade sig ur den depression som följde på förlusten av flera närstående personer, bland annat hans syster.
Skivans mest magnifika verk, Manyworlds, bottnar i tesen om att till och med de mest spektakulära uppfattningarna om religiös mysticism egentligen förefaller rätt jordnära när de sätts i förhållande till dagens fysikaliska teorier om ett universum där energi och stoff egentligen är illusioner av vibrationer som skapas av vibrerande strängar och multidimensionella membran. De musikaliska kopplingarna är uppenbara och tanken inbjuder inte bara till en musikalisk utan också visuell tolkning som videokonstnären Boya Bøckman gjort i en futuristisk 3D-animationsvärld (här finns en Blurayskiva med).
Manyworlds skrevs på gemensam beställning av Bergenfilharmonikerna, NDR-radiofilharmonikerna i Hannover och Helsingfors stadsorkester, och på skivan dirigeras 250-årsjubilerande Bergenorkestern av John Storgårds som förefaller vara i sitt esse i repertoaren, åtminstone av det klingande resultatet att döma. Håkan Hardenbergers trumpet klingar också lika utsökt som man kan gissa.
Wallins musik är alltid energisk och framåtdrivande och påminner i det hänseendet lite om Anders Hillborgs. Den är inte nödvändigtvis lätt, men alltid belönande.