Ren och skär emotion

Different voices. terhi Paldanius & jukka Untamala, violin, jussi tuhkanen, altviolin, Petja Kainulainen, cello. Stråkkvartetter av Sibelius, Kaipainen och tiensuu. (alba)

■ Stråkkvartetten lever och frodas i Finland, såväl kompositions- som ensemblemässigt. Vi har finfina verk av tonsättare som bland annat Melartin, Bergman, Kokkonen, Rautavaara, Sallinen, Nordgren, Aho, Saariaho, Pohjola, Kaipainen, Tiensuu samt, givetvis, Sibelius.

Legendariska kvartetter som Jean Sibelius-kvartetten och Sibelius-Akademi-kvartetten har i sin tur banat

väg för yngre kolleger som Nya Helsingfors-kvartetten, Tempera, Meta4, Zagros, Jousia, Postiglione, Artende och Kamus, vars ypperliga visitkortskiva bjuder på kvartetter av de tre sistnämnda herrarna.

Konkurrensen är benhård vad Sibelius beträffar, men Kamus tar för sig med frisk aptit och behöver inte skämmas för sig. Vad man temporärt förlorar i teknisk precision och klanglig perfektion tar man många gångar om igen i ren och skär emotion. Tempona är friska – förutom i adagiot, där de intima rösterna får ta

den behövliga tiden på sig – och den uttrycksmässiga laddningen total.

Kapriciös tonväv

Jouni Kaipainens sjunde stråkkvartett (2013), inspirerad av och benämnd efter Volter Kilpis Batsheba, är inte lika omedelbart slagkraftig och medryckande som föregångaren The Terror Run, men Kamus bemästrar det expressiva tonspråket, den rika texturen och det breda känslomässiga registret på ett i det närmaste optimalt sätt.

Samma gäller Jukka Tiensuus Rack – på typiskt tiensuuskt manér inte benämnd ”stråkkvartett” – vars tillika kapriciöst och enigmatiskt förbiflimrande tonväv förverkligas med absolut inlevelse och en avsevärd finess i klang och koncept.

Vad så härnäst av Kamus? Det vete fåglarna, men själv skulle jag onekligen – vid sidan av nedslag i den klassiska repertoaren – hoppas på rikligt med understöd för att beställa nya verk och varför inte då börjandes med Kalevi Aho, vars tredje och hittills sista stråkkvartett skrevs 1971.