Världsförbättraren måste också vila

Den senaste veckan har jag tillbringat största delen av min tid nergrävd djupt under tjocka täcken och filtar. Höstförkylningen lyckades komma åt mig den här gången och jag har varit tvungen att kapitulera och leva mitt liv nerbäddad i sängen tillsammans med mina vänner ingefära och Netflix. Mycket mer har min kropp inte tillåtit mig att göra.

I feberdimman lyckas jag, liksom säkert många andra också, sällan tänka många klara tankar. Inte heller den här gången. Under veckoslutet i den värsta yran var jag fast besluten att läsa nyheter för att få en liten uppdatering om vad som pågick i omvärlden. Med trötta ögon som knappt klarade av att läsa meningarna på telefonskärmen gick jag igenom allt hemskt som pågick i världen. Från att ena sekunden ha gottat mig i självömkan kände jag nu skuld för att jag låg där och tyckte synd om mig själv. Det finns ju så många andra att tycka synd om, så många vi måste hjälpa. Så mycket man borde göra. Varför ligger jag här utan att göra något? Vad kan jag göra?

I några minuter låg jag där i min dimma och funderade på hur jag effektivast skulle kunna förbättra världen. I en stund av klarare tankar kom jag dock till insikten att jag kanske inte behöver rädda världen just nu när jag ligger under täcket och skakar och knappt orkar ta hand om mig själv.

Jo, världen är hemsk och orättvis. Men ibland finns det stunder då man måste låta världsförbättraren i sig vila med gott samvete.