Makten över upphandlingen

En aktuell konflikt mellan den kommunala upphandlaren och två privata aktörer inom vårdsektorn pekar på ett dilemma i upphandlingen.

Det handlar om Raseborg som köper serviceboende för äldre av Attendo på Villa Pentby i Karis. Fastigheten ägs av företaget Tyvene som bygger och äger vårdfastigheter på många orter, och bland annat uppför ett servicehus i Borgå. Modellen där fastighetsinvesteraren är hyresvärd för vårdproducenten är vanlig i Finland.

Tyvene som ägs av finländska pensions- och försäkringsbolag, och Attendo, Nordens största privata vård- och omsorgsproducent, är resursstarka parter i förhandlingar med enskilda små kommuner. Problematiken kan aktualiseras i andra upphandlingsfall.

Raseborg hyr lokalen av Tyvene, och när avtalen med Tyvene och Attendo går ut i augusti nästa år vill staden fortsätta som hyresgäst för att kunna garantera att invånarna får bo kvar också om konkurrensutsättningen av själva vården resulterar i en annan producent.

Staden och Tyvene hade förhandlat fram ett hyresavtal, men det förföll då det visade sig att Tyvene och Attendo redan har ett avtal enligt vilket hyresansvaret för fastigheten övergår till Attendo när hyreskontraktet med staden löper ut.

Varför Tyvene under de omständigheterna över huvud taget förhandlade med en annan intressent är oklart.

Raseborg anser nu att Tyvene och Attendo har satt den planerade konkurrensutsättningen ur spel. Ingen konkurrent kan ställa upp med en fastighet på så kort varsel.

För att undvika undvika en uppslitande flyttningsoperation med gamla och sköra människor kan staden se sig tvungen att fortsätta att handla upp vården av Attendo, åtminstone tills man har utrett ett långsiktigt och hållbart alternativ.

På längre sikt är staden inte utan valmöjligheter, om Raseborg inte kan få ett långt hyreskontrakt för boendet i Karis kan staden kanske bygga ett eget serviceboende, behovet minskar knappast.

Raseborgs stadsdirektör Tom Simola säger att fallet visar att en privat producent kan styra marknaden och påverka det kommunala beslutsfattandet.

Han vill hitta enklare lösningsmodeller i framtiden.

En tänkbar modell är att upphandlaren, kommunen, kontrollerar fastigheten antingen genom eget ägande eller via ett långvarigt hyreskontrakt. När ett avtal med en privat vårdproducent går ut kan kommunen antingen själv ta över eller göra en upphandling där anbudsgivarna är mera jämspelta än i det läge som uppstår när vårdproducenten samtidigt erbjuder en fastighet.

Det förutsätter att kommunen finansierar fastigheten, men det strider mot kommunernas strävan att minska sina fastighetskostnader.

Ett annat alternativ är att använda systemet med servicesedlar där klienten själv kan välja vårdproducent. Men för att det ska fungera måste det finnas ett bredare utbud av vårdproducenter, och det utbudet finns i huvudsak på större orter.

För att inte konkurrensutsättningen som syftar till att hålla kommunernas kostnadsutveckling i schack inte ska resultera i oacceptabla följder för de vårdbehövande måste modellerna ses över. En möjlighet är att ge vårdkvaliteten större tyngd bland de kriterier som styr upphandlingen. Det ger ett bättre utgångsläge för mindre producenter som inte kan priskonkurrera med jättarna.

Situationen förändras i grunden när vårdreformen införs och de nya stora hälsovårdsområdena tar över vården och omsorgen av kommunerna. Då är det vårdområdena som står för upphandlingen.

Konsekvenserna på lokal nivå är i det här läget omöjliga att överblicka.