Tredje sektorn, och fjärde ...

I det nya Omsorgs-Finland vill man att pengarna ska följa klienten. Men pengarna borde också följa dem som gör jobbet.

Vid den smått historiska presskonferensen om vårdreformen för ett tag sedan ritade ministern på ett så stort papper han i hastigheten hittade: så här ska Finland reformera vården och spara tre miljarder euro om året.

Vårt lands närståendevårdare har redan gjort sin andel. En doktorsavhandling i fjol visar att 140 000 äldre finländare kan fortsätta bo hemma – tack vare sina anhöriga. Redan det har bromsat vårdkostnaderna med ytterligare tre miljarder euro per år.

Inför reformen har tredje sektorn nämnts flera gånger. Den utgörs av idealism i organiserade och professionella former, som Folkhälsan, Röda Korset eller kyrkan. Den utgörs också av allt det naturliga egenintresse patienter och anhöriga har, och som har sammanfört dem i föreningar och förbund.

Utöver det är närståendevården närmast ett slags ”fjärde sektor”. Den bygger inte på intresse, vetgirighet eller kall – utan på att människan av lojalitet och kärlek ibland vill ta hand om en livskamrat eller ett barn ända in i livets utmattande och rentav skrämmande gråzoner. Och att samhället kallt räknar med att det bara är så.

De senaste regeringarna har sagt välvilliga ord om det. Även om en tunnare välfärd ska fördelas framöver, har Juha Sipiläs regering lovat att se över stöden till närståendevårdarna.

Problemet verkar vara att det mest blir dessa indexbundna småjusteringar och allmosor. Samtidigt skapar man en vision om hur miljarder på annat håll i valfrihetens namn ska ”följa kunden” till privata eller ideella vårdföretag som ska ge samma tjänster till en liknande kostnad som det offentliga.

Märkligt nog verkar ingen skapa visioner om att vända på logiken – att pengarna också skulle ”följa den som gör jobbet”. Till dem som håller ut ännu en vecka, ett par månader eller ett år som anhörigvårdare. Till dem som gör samma jobb som görs vid servicehus, intervallavdelningar och boenden.

Partierna har börjat bli varma för en medborgarlön; den skulle antingen vara allmän för alla, eller behovsprövad från fall till fall. När idén kom till i ekonomiskt bättre tider tänkte många på att ta emot summan för att få ett eget livsrum för studier, för tid med barnen, för kreativitet och konst.

I dag räknar många av oss snarare med att den pengen närmast skulle dryga ut kassan så att vi kan ge våra närmaste vardagshjälp och stöd när det behövs.

Utrymme för både en tredje och fjärde sektor skulle också skapas om man i Sipiläs anda ”monterade ner normer” till exempel kring den nitiska skatteförföljelsen av tidsbanker, bytestjänster och rentav talkoarbete.

Den ideella, tredje sektorn fungerar visserligen ofta som rena företag, men involverar föreningsaktiva och frivilliga. Deras arbete skulle uppgraderas i status. Frivilliga som gör ett kvalificerat samhällsarbete skulle också kunna belönas med lättnader i beskattningen för de timmar och dagar de gett i arbetet, eller med klassiska personalförmåner som lunchsedlar eller avdrag för direkta kostnader.

Diskussionen om det skulle däremot förmodligen blotta ett så hårt skruvat ekonomiskt system att få längre har det reella valet att lämna det löpande bandet eller stiga ut ur paraden – för någonting så grundläggande humant för ett samhälle som att vårda, stödja eller coacha andra när det behövs.